Transkriberad uppteckning

En herreman så stolt och båld, som ägde tunner guld och flera hemman i sitt våld fick se en flicka huld i parkens stammar ensam gå och talade till henne så: »Mitt vackra barn, vad heter du, säg mig ditt ljuva namn. Kom, sätt dig vid min sida nu i skogens blomsterfamn. Vi vilja språkas vid en stund, vi säkra ä i ensam lund.» »Mitt namn är Elin, men jag får ej längre dröja här, ty dagens sol snart neder går. Jag skulle plocka bär i korgen, den jag har åt mor. Hon väntande i hyddan bor.» »Kom, sätt dig ned, giv mig en kyss, var icke rädd, ej någen lyss!» »O, nej, jag lovat har min Gud att ingen kyss ge bort, förrän den dag jag skall stå brud, och det blir inom kort. Och då skall Gustaf äga den; från barndomen han är min vän.» »Hör, Elin; Gustaf fattig är. Ett torp jag honom skänkt. Och heligt inför Gud jag svär, att du min ära kränkt. Och torpet tager jag igen. Lev sen i sorgen med din vän.» »Gör som du vill. Jag lever säll, om än bland snö och is. I ödemarken i ett tjäll jag leta skall min spis, blott jag vid Gustafs sida får framleva mina levnadsår!»