Risinge, Östergötland
Mylingar
På en gårl i Risinge hade di en häst, säm alri fick vare tefress i stallet âm nättra, för âm mârna stog han å skalv i spilta, å han va så svetter, så dä rann å'n. Dä va tydlitt, att dä ha vatt någe trâlltyg framme, å bonnen la sej på lur e natt för te si, va dä va, sâm störde hästen. Å kan ni begripe, âm e stunn kom dä fram en liten myling, å han tog e piske å börje slâ hästen alldeles vådlitt. Sän sprang han fram te huvut på hästen å skrek: "Ha bäsen* gått bort i kallen* än!" Si saken va den, att hästen hade e blâss på ene benet, å mylingen tyckte lä, att den borde vatt i skallen i stället, å så skulle han piske dit'na. Ja hästestackern hâppe i spilta, så han kunne förstöre sej, när han vart slajen sisdär otäckt. Men då torse bonnen inte gå fram, för han va rädder, att mylingen skulle göre honom någe ille mä. Mylingeaset fick hålle på å slâ hästen den natta mä, men när de vart dager, försvann han, å då strödde bonnen stål på gâlvet i stallet. Säna fick hästen vare still, för si stål dä kommer ingen myling över å inget annat trâlltyg heller. Dä va för dä, sâm stâl skulle vare bra te allting fârr i tin.*Mylingen kunde inte tala rent.