Transkriberad uppteckning

Förr bodde troll i en del berg i Svinstad, Lex. i Tjuvbergen. Ribhantorpbergen, Smedberget och Glasberget. På sina håll bodde också jättar i berghålor. När Svinstads kyrka hade fått sin klocka, var sockenborna glada över kyrkan och klockan, men jättarna och trollen var arga. Jätten Ler i Glasberget blev grym till sinnes, när han fick höra pinglandet från "den svarta och den vita skällko", som stod däruppe på backen. Han slungade iväg ett klippstycke för att krossa "kon", men stycket föll ner vid Erikstad långt bortom kyrkan. — Ja träffte dej inte, men ja feck dej te å tige ändå, sa jätten. Och så gick han in i sin håla och somnade. Trollen kom överens om att kasta klockan i sjön. De bar ner henne till stranden en natt och kastade ut henne ett stycke i sjön. Men då ville det sig så, att en dräng som hade varit ute på senheten fick höra ett klingande ljud. Kläppen slog mot klockans kant. Drängen tittade uppåt och fick se klockan singla iväg över vattnet. Trollen såg han inte, för de var osynliga för människor. Drängen förstod, hur det hängde ihop. Han sprang till prästgården och väckte prästen. Sedan sprang han hem och väckte sin husbonde. Men ingendera trodde honom. De trodde snarare, att han hade blivit tokig. Husbonden befallde honom att gå och lägga sig. Drängen brydde sig inte om, vad de båda tyckte och sade. Han gick till kyrkans tillsyningsman, som inte heller trodde honom. Till slut kom de överens om att göra sällskap till kyrkan för att se, vem som hade rätt. I klockstapeln fanns ingen klocka. Båda gick till prästen men då vart det annat av. Det vart bråttom med att båda upp folk att försöka ta upp klockan. Snart tågade drängen iväg till stranden med ett lag bärgningsfolk. När karlarna höll på att göra sig i ordning att sjösätta ett par båtar, kom en gammal gumma stultande över Mälängen. — Va har I för er för nåt här, frågade gumman. — Jo, sir I mor, i natt ha tralla vatt å stuli våran körkklöcke å kaste 'na i sjön. Å nu ska vi allt ta öpp 'na igen, å ja vet var ho ligger, för ja så, när di kaste i 'na. — Jaså, sa gumman, men då ska ja ge er ett gött rå. När I ha fått öpp kläcka på stranna, så får I inte säje ett ol eller skratte, va I än får si eller höre, för gör I inte som ja ha sagt, så far klocka tebakers i sjön, å I får allri si 'na mer. När gumman hade sagt detta, var hon som uppslukad av jorden. Karlarna gjorde, som gumman hade sagt. De fann snart klockan. Just som de skulle ta klockan ur en av båtarna och lägga upp henne på stranden, kom en halt höna linkande över ängen. — Skjuss mej, skjuss mej hem, gnällde hönan. Karlarna stirrade på henne, men ingen sade ett ord. Men när de var i färd med att hiva upp klockan på ett åkdon, kom en skata som stretade och drog på ett timmerlass. — Te stan ja, te stan ja, tjä tjä tjä, skrattade skatan. Men då var det en av karlarna som inte kunde tiga. — Du, din usling går te stan, du, sade han. Som han sade det, slog han armarna om klockan, men i samma ögonblick for klockan långt ut i sjön och försvann med karlen i en vik bakom en bergås, och där ligger hon än i dag. Viken fick sedan heta Klockviken, och så heter den än. Det sägs att vattnet i Klockviken inte är djupare, än att klockan för ett par hundra år sedan var synlig, när vädret var lugnt och klart. Många har försökt ta upp klockan, men ingen har lyckats.