Transkriberad uppteckning

Under 1800-talet användes "mössa och stycke" liksom till Skedevidräkten, men med en viktig skillnad. I Skedevi hade bara de gifta långa band. I Kinda använde alla, både gifta och ogifta, bindmössa med långa band, som hängde ner från rosetten, långt ner på ryggen. De allra äldsta hade inte mössa och stycke utan i stället ett band om huvudet. Något liknande förekommer i den estniska folkdräkten, säkert på grund av urgamla förbindelser med Sverige. Det vanliga kjolmönstret var det brun- och grönrandiga. Även svart och grått förekom med samma bredd på ränderna som i den vanliga, brun-gröna kjolen. Svart kunde också kombineras med brunt eller grönt, men brunt och grått förekom aldrig tillsammans. Rött förekom aldrig i kjolar. Det är regler som jag numera kan fastslå med säkerhet. Samma färger och samma tyg som i kjolarna användes också i mansvästarna. Om vi hade börjat forska efter dräkter tio år tidigare, hade vi säkert funnit mycket mera. Första världskriget hade säkert en dryg andel i skulden till att så lite fanns kvar, när vi började 1924. Nog är det för all del länge sedan män och kvinnor bytte ut häradsdräkten mot modernare plagg, men det finns här och där exempel på att häradsdräkten har varit i bruk långt in i sen tid. Så var det i Breddarps by i Kisa, där männen ända till omkring 1860 gick klädda i sina gula skinnbyxor i vardagslag. Som helgdagsdräkt var nog häradsdräkten bortlagd där redan då. Men vid de allra grövsta sysslorna kom den till pass, exempelvis vid kolning. Att gå på kolning kallades att "gå på bröllop", säkert en skämtsam antydan om att kolaren då iförde sig gamla kyrkkläder.