Transkriberad uppteckning
När jag var barn, fanns det ingen som gick förbi Bålbackarna utan att kasta en sten, en gren eller åtminstone en pinne på bålen. Ofta gick vi barn och handlade åt våra föräldrar hos mor Ulla i Måttan, en duktig torparmor, som tog hem snus, kaffe och socker och sålde. Då gick vi förbi Bålbackarna, och liksom de vuxna stannade vi varje gång och ökade på högarna med en sten eller något annat. Offerbålen var rätt höga, åtminstone en meter, och rätt vidlyftiga i omfång. Att det hade kastats på mycket pinnar och grenar var tydligt, för rösena var liksom blandade med jord och det växte gräs i dem. Mord, jo, nu kommer jag ihåg. Det var två bröder som hade blivit spådda, att de skulle slå ihjäl varann. För att spådomen inte skulle kunna uppfyllas, skickade deras föräldrar bort dem åt olika håll. De växte upp och gav sig ut i världen, och så möttes de en gång vid Kvarn. De var så små när de skickades bort, att de inte kände igen varann, när de träffades. Men vad var det som de kom ihop sig om? Jo, det var så sant, de hade varsin hund, och rätt som det var började hundarna slåss. Bröderna blev också osams, och de slogs så grundligt, att båda dog. Där bröderna föll, där lades stenrösen upp, och sedan dess har alla som har haft sina vägar förbi ökat på rösena. Det påstods att det hade hållits rättegång kring Tingsberget, och en del vill påstå, att rättegången var just om brödernas slagsmål. Men inte tycktes folk ha tagit det där med rättegången så hårt. I min tidigaste barndom brukade de unga samlas vid Tingsberget och leka. Jag var för liten att vara med, men jag tror, att det kunde förekomma dans där, för när pojkarna gick dit, brukade en del av dem ha dragspel med sig. Det förekom också gudstjänster kring Tingsberget.
