Transkriberad uppteckning

Det gingo ett par flickor i den grönaste lund, ja, jungfrur det var de väl båda. Den ena hon var så hjärteligen glad, den andra hon var så bedrövad. Den rika hon sade till den den fattiga så här: »O, varföre är du så bedrövad? Har du mista bort din fader eller mor eller har du förlora din ära?» »Ja, inte sörjer ja varken fader eller mor, ej heller förlorat min ära, men mera sörjer jag den fagra ungersven, som vi båda hålla så kära.» »Den fagra ungersven, tänk allri på den, som vi båda håller så kära, för nog tar han mej, som penningar har, men den fattiga får söka sin gelika! Och ungersven han stog inte långt därifrån, han hörde vad de jungfrurna talte. »Ja, Herren Gud fader i höga himmelen, han vete vilkendera jag skall taga! Tager ja den rika, som penningar har, då bliver ju den fattiga förskjuten; men rikedomen är ett lån utav Gud, men kärleken han varar lite länger.» Och ungersven han sig bakom busken smög. Han räcker ju den fattiga handen. »Du tager väl mig som penningar har, och den fattiga får söka sin gelika?» Och ungersven han sig bakom busken smög och räcker den fattiga handen. »Och nu är du min och jag ska bliva din. Gud låte oss få leva länge samman!» Och äpplet det växer så högt opp i topp. Det måste till jorden nedfalla. Och den som blir försmådder utav sin lilla vän, han blir försmådder utav alla. Och äpplet det växer bå rött och grönt, men masken han bor likväl därinne, och ungersven han är ju bå fager och skön, men likväl bär han falskhet uti sinne.