Hopp la la, lala tummen opp!
De kan di då inte trygga mej, att de inte finns såna där gengångare. De va hemma i Fagerhult. De va en gubbe, som hette Lorin, som va döer på dan. Å på natta, de va månljust, så fick ja si'en. Han kom förbi fönstret i tocken där stråpipahatt. Å ja kom inte ihåg, att han va döer, utan ja sa te far, ja lå breve far: »Far, Lorin kommer, de ä la oppedags». — »Tyst pojke», sa far då.
De va en gammal gubbe, som skulle gå hem, å då kom de en sån där lyktegubbe, å han lyste honom änna hem te stuva. »Å då sa ja», sa gubben, »tack ska du ha, för du har lyst mej, å här ska du få en slant», sa han. »Å lyktegubben han to slanten förståss», sa han.
Mi mors morfar, han hette Åström, han va kyrkevaktare i Åby. Å han va ute på julafta å skulle få brö i gårda. Å han gick hem på kvällen, han va fäll lite dragen också kanhända. Men när han kom te körka, så fick han si, att de lyste därinne. Han tänkte, att han hadde försinkat sej riktit, så han gick in. Å då va körka full å folk. Men så fick han si en bekant, som va döer inte så långt förut. Å den han vinka åt'en, att han skulle gå ut. Å han språng, å slängde igen döra ätter sej. Men då va di ätter honom allihop, å de blev ett sånt tumlamult"; å di rev i klära på'n, så han va tvungen å kränga å sej kappa, annars hadde di la tatt kol på'n. De va la »gastemässa» di kaller, som han hadde stört. Å te å mä prästen, som sto på predikstolen, va döer. Å kappa den hitta han sen, å ho va precist sönnernoppader.