Transkriberad uppteckning

I gamla tider syntes Tatrenar (Tatarena) på Fårö stundom 12 till 15 stycken i flocken, tiggde, trollade och bedrogo folk på allt sätt, äfven genom vexling, då de alltid visste narra sig till mer än de rätteligen skulle ha' tillbaka. De lurade mången icke så enfaldig genom att byta hästar, dem de stundom målat eller blåst upp »mellan hulls och skinns», så att de sågo feta ut; så narrade de engång en usel krake på O. L:n Nårs. De voro så hutlösa, att, då »färu-mannen» var af Fåröboarne förbuden att föra dem öfver Sundet, togo de båtar med våld och satte sig öfver. Då en bondhustru engång var ensam hemma, kommo Tatarne och tiggde fläsk af henne. Då hon sade, att hon ej hade något, svarade en tatare-kärring: »Åh, jo men, du har allt en fläsksida i boden.» Då bondhustrun svarade: »Det må vara, men vi skola snart hafva hjelp och 'ating' och i alla fall, så törs jag ej för bonden», sade den andra Tatar-kärringen till den som först förde ordet: »Nå, så förgör då gården för henne!» — Men denna svarade: »Det skulle jag nog ha gjort, men hon har nystat på kol, och då kan jag det ju intet!» Engång under sådant tiggeri af en tatare-unge, som med hala ord såsom det tycktes utan framgång ansatte en hållfast bond-hustru, som stod och knådade deg, hviskade en svart kärring till honom: »Knällta, pojke! knällta, knällta», då denne började tigga och gnälla ännu envisare. Men, då ej heller detta tycktes hjelpa, kastade den listigare tatare-kärringen om och sade till pojken: »Åh, tig truten pojke! vet ej den goda mor hvad hon skall göra? hon bakar en bulle åt mej, en åt dej och en åt påsan med.» I fars (O. L:n Nårs's) tid slog en hel skock Tatare sig ned vid Lansa, så der omkring 1790. De voro ingalunda blyga, de trängde sig in i stugan och några slogo sig der till ro, men de fleste huserade på ladan. Der häfde de sand in på loggolfvet, gjorde så eld upp och brasade på, stekte och kokte, så att elden stog högt upp i »slindur». Då folket i gården häraf förskräcktes, sade Tatarne, att »det hade ingen fara, ty elden kom ej längre än de ville». L. O:n Kallbjärga. Tatarne bodde stundom vid Hägur i Bunge, lågo i ladu-båset, hvarest de hade eld, men utan skada. De redo flera på ett »häud-russ» (mager hästkrake) och hade då barnungarna i korgar. L. Hägur, f. 1792. Lapp-Finnar eller Tatare kommo 10 till 12 i sällskap. Stundom foro de på långa kärror och om vintern på »trä-släp»,n. Ofta redo qvinnorna på tvärsadel och hade barnungarna i knäet. De slogo sig djerft in i gårdarna; och gjorde (såsom vid Larsarfve i Källunge) eld inne på ladan under det båsen voro fulla af säd. Och för öfrigt stulo de som »ramm» (korp). Nils Vallin, Vallstena, f. 1780. Tatarne redo kring, hade sina barn i säckar, blåste upp hästar och bytte. J. N. Lyth, f. 1794. Tatare, 15,16 i följe, med 3,4 barn på en häst, drefvo kring landet, bytte hästar, sedan de piskat dem med »slagor» (= spön), att de blefvo svullne, ömme och qvicke. De voro handtverkare, guldsmeder, »lade kort» (spådde), bytte sig till mat. M:s L:n Hangre, f. 1798. Tatarne klöfjade stundom sina barn i säckar, då ett af dem stod på hvar sida om hästen. L. Simunde i Haide, f. 1799.