S3322B2 - S3326A1
En gammal sägen förtäljes att den första gjutna klockan, som Glimåkra kyrka fick, ägde en ljuv och rent betagande klang. Den hördes över alla andra klockor i Göinge och inte nog med det, dess klang var så mäktig, att den nådde fram och hördes ända nere i Köpenhamn. Där var klockan gjuten. Klockgjutaren blev förskräckt. Han förstod att den kommit till orätt kyrka. Han hade gjutit två klockor samtidigt. I den ena hade han blandat in mycket rent silver, därför att den var ämnad till en av landets förnämaste kyrkor. (Landet=Danmark. Göinge tillhörde Danmark vid denna tid) Den sämre var ämnad till Glimåkra. Nu skyndade han genast dit för att verkställa ombytet. Han lyckades också och hade redan hunnit havvägs mellan Glimåkra och Broby med den, då sockenborna upphunnit honom. De voro mycket arga och i förbittring slogo de ihjäl klockgjutaren. De begrovo honom alldeles invid landsvägen inom Triggatofta ägor. Nu ligger en senhög på denna plats. Sockenborna hängde upp klockan igen. Folk från kringliggande socknar kommo gärna dit och hörde på dess sköna klang. Med klockgjutaren dog även för lång tid hans hemlighet, och det dröjde färför över hundra år, innan någon socken fick en klocka, som kunde mäta sig med Glimåkras.
Längre upp utmed samma väg finnes ett annat bål av mycket hög ålder. Utmed detsamma ligger ett torp kallat Båla-Petlerns, där jag för resten är född och ännu bor. Detta bål skall vara upprest på grund av följande händelse. Det var en gång en pojke från Glimåkra socken, som kom i klockgjutarelära i Köpenhamn. Han blev med tiden mycket skicklig och då sockenborna i hans hemförsamling hos 'mästaren beställde en kyrkklocka, fick han i uppdrag att gjuta denna. Av kärlek till hemsocknen lade han så mycket silver i, att då klockan skulle provringas hördes ljudet ända till Köpenhamn. Mästaren, som anade oråd, skyndade dit. Gesällen var då på återresa. De möttes på Friggatofta backar och där slog mästaren ihjäl honom. Sedan dess har bålet funnits.
En dräng från Glimåkra socken skulle köra till Kristianstad. Under vägen såg han huru manen mer och mer flätades på hästen och purrades upp. Mannen sprang därför av lasset och tittade genom huvudlaget. Han fick därvid se ett otäckt litet trollyngel sitta på hästens länd. Bonden var emellertid icke värre cid sig än han läste bort det. Men han hade dett förfärligt arbete med att åter fläta upp manen.