KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Åls, Dalarna 1957

Intervju med Lis Hilda (Mäx-Hilda) Olsson (f. 1887)

Transkriberad uppteckning

Mäx-Hilda är född 1887 i Ål socken i Dalarna. Inspelningen gjordes av Torsten Ordéus och Stig Björklund 1957.

Socken Åls
Landskap Dalarna
Härad Nedansiljans d:a tg
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Uppsala (DFU)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Fler sägner från Dalarna

Se alla i Dalarna »
Åls, Dalarna

Jättarna tålde inte höra kyrkklockorna

När dom byggde kyrkan så bodde det jättar i bergen ikring sjön, och dom var så oskapli' elak över kyrkan och tålde inte höra ljuden av kyrkklockorna. Så var det en jätte, som bodde på andra sidan sjön oppi Åsberget. När han fick höra kyrkklockorna första gången så vart han så vida sinnu, så han tog stora stenar och kastade över sjön och mente att slå sönder kyrkan. Men endera var stenarna för stora eller var jätten för klen, för stenarna föll ner i sjön en liten bit från stranden på hännar sida åt kyrkan till. Där syns dom än idag när det är lågt vatten i sjön, och dom där stenarna kallas för jättestenarna. Det fanns jättar på anda sidan älven också, oppåt Västannora och Skorsberge, och dom hade sina slogängar på Dragsängarna invid älven. Nu måtte dom ha kommit sams om på något vis, folket och jättarna, att när jättarna höll på och slog på sina marker så fick man inte ringa i kyrkan. Men så en gång så hitta'nte bättre på än att det var en jätte där och slog, och han stod just och brina lien sin, när kyrkklockorna börja på bångla i Åls kyrka och kalla folket tillhopa till gudstjänst. Jätten vart då sinnu förstås och kasta brynet mot kyrkan för att slå av tornet. Men han drog till för strängt, så brynet flög över kyrkan och ställde sej på ända i sjön. När det blir ovanligt lågt vatten i sjön så sticker udden på brynet opp över vattnet, och då säger dom gamla att det blir nödår.

1933 Läs sägen →
Åls, Dalarna

Skatter - Pigan höll oxens horn till soluppgången

En midsommarnatt så var det en piga som hade varit på dans någonstans och som var på hemväg. Bäst som hon gick där och hade tankarna bortikring världen, så mötte hon en stor oxe på vägen. Flickstackarn vart rädd hon förstås, men när hon onte vad god till att komma undan eller såg någon levandes råd till att klara sej på något annat sätt, så tog hon och högg tag om hornen på oxen och stod och höll i honom på det viset. Hon tordes inte släppa den heller, utan dom stod där dom stod. När det hade slungit iväg en stund så gick solen upp, och då fick pigan se att hon stod och höll i handtagen på en stor kittel, som var alldeled bräddad med guldslantar.

1933 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //