Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Maran
Vid marritt var det bra, om man kunde säga: "Mara, mara, kom igen i mara och fråga efter tre ting, som jag inte har". Den som var mara måste då komma, man fick då se, vem som var mara. Sade man då: "Du är mara", "så slapp mara ifrån eländet". Om en kvinna inte hade hår omkring blygden eller i armhålorna, så var hon mara.
Djävulen
Slarvros kallades en målare från Rättvik. Han söp ju, han la an på fylla. En gång när han kom och skulle hem och var i gasken, ville man skoja med honom och satte en skottkärra med ett hjul på rakt upp i luften. Hjulet kunde se ut som ett huvud och skaklarna som ben. När han såg det, trodde han, att det var Den lede och ropade ”Död- sens skarpe pilar!” och ”Herre signe!”
Häxor och trollkarlar
Lövjässkor var något trolldomsaktigt liksom gast eller sjöjungfru eller så. Det förekom i sko- garna och masarna kunde ofta få påhälsning av dem. Folk var mycket skrocka förr i världen. Löv- jässkor var mer milda varelser, som höll till i löv- verket. Det var något feminint.
№ 19 vid Bröllop
Det skulle köras fram före Bröllopet en stor Asp, och den kallas Bröllopsmalla, den skulle köras med 4 par hästar till gården, och spelman skulle sitta i fören och spela, sedan skulle trädet resas upp på gårdsplan, till att höjja högtidligheten under Brölloppe, ju större träd dess bettre.
19. Bröllop
Det skulle vara olika trädslag vid olika socknar. Trädet skulle köras fram helt till dörren, förspänt 3 par oxar, och så skulle spelmannen, sitta på trädet och spela.
Kloka
Berättat för Hr. Eriksson av Magnus Jansson (urmakare) har varit sedan barndomen i Säfsnäs dog på Vårdhemmet 26/9 1926 81 år gammal. I Galberget i Säfsen (= Säfsnäs) bodde och levde en trollgubbe, kallad Svart-Mas. Han var finne till börden. Han hade en dotter kallad Svart-Masses Lena. Även hon trollkunnig naturligtvis. Men alltid var någon värre i detta yrke, så hennes kreatur blev skämda på ett eller annat sätt. Så tog hon fina granna björkar och satt en på vardera sidan om ladugårdsdörren samt böjde dem samman över dörren och virade ihop dem, så det blev liksom en valvbåge. Sedan tog hon en täljkniv, rylar m.m. och stack genom björkruskarna med de vassa reddarna och spetsarna / vända in mot utg. så det blev en spetsgård runt kring dörren. Själv tog hon en stor vass täljkniv och gick in i bortre ändan på ladugården och bör- jade hugga i luften med densamma samt göra allehanda märken såsom kors och figurer i väg- garna undan för undan fram mot dörren. Där måste den lede ut och sarga sig i knivuddarna och syl- spetsarna. Under tiden sov hon och läste alla troll- formler, som måste läsas. Själv såg hon ut då som själva den onda. Så gick det till när Svart-Mases-Lena repa halto med Skam. repa halto = delade med En annan trollgubbe i Säfsen hette Vargen. Han bodde några k.m. norr om Fredriksberg. Stället hette Vargmossen. Vargen och en annan gubbe benämnd Hagberg voro förargade på en annan grann- gubbe, så de kommo överens att döda denna medelst s.k. trollskott. På den tiden var en liten kvarn med små / stenar i bäcken. Där möttes gubbarna. Vargen ställde i ordning med sin trollning. Så frågade Hagberg Vargen: "Vad ser du?" – Jag ser gubben stå på milan". - Skjut nu!" sade Vargen. Hagberg sköt. Så frågade han åter: "Vad ser du?" Vargen svarade: Gubben ligger på milkullen och sparkar". Så tog Vargen och Hagberg och vred på kvarnstenen en gång. Då vred det nacken av gubben på milan. De voro en half mil från varandra. Det var på Ris- kallberget gubben talade. En man från Laknäset (Nås) arrenderade Skräddare-berget. Då var grädden och mjölken borttagen. Laknäsarn blev arg och prövade det han kunde i trolldom. Han tog vattensån och slog ut den samt sade till de andra att kommer någon så lät den ej få någonting. Skrap-Lisa kom men fick ej något. Lisa blev så sjuk, så de måste frakta henne till Nås sjukstuga och nästan höll på att dö.
Blink-Annika
Berättat av Magnus Jansson (urmakare). har varit sedan barndomen i Säfnäs dog på Vårdhemmet 26/9 - 26 81 år gammal. Avskrift efter anteckning av Per E. Eriksson. I Gåsborn socken i Värmland bodde förr i tiden en riktig trollkäring kallad Blink- Annika (Hon blinkade nämligen alltid med ögonen). Hon gick på senare tiden alltid och tiggde. Om någon vågade taga något ur säcken eller röra vid den, så blev densamme biten d.v.s. fick värk. När de sedan måste bedja Annika om hjälp, tog hon och piskade sin tiggarpåse, men då morrade det i densamme som hund. Annika hade en broder, som med sin kniv högg hjäl / en av sina vänner på kyrkogården i Gåsborn. För detta sitt brott måste han halshuggas. Denna "exekution existerade" i de s.k. galgbockerna inemot Filipstad. Annika begav sig dit för att be- fria brodern, men kom för sent. När hon kom till ett ställe efter vägen, sade hon: "Nu högg de huvudet av brodern? Men hade jag hunnit fram hade de varit bet. Annika vände därför om, och gick åter hem. Skarprättaren berättade sedermera att när han skulle halshugga mannen såg han 3 stycken liggande på stupstocken, "men jag högg på den mellersta," sade han, "och det var den rätta".
Lars Stina
Det var en kviga och 3 får, som hade kom- mit bort för far. Jag var med honom. När vi kom dit och hade sagt vad vi ville, tog hon fram ett bränn- vinsglas. Det var ett dricksglas med fot på. Så slog hon i av det brännvin far hade med sig och gick till ett hörn och muttra och muttra. Hon sade, att hon såg var de fanns och frestade visa om det, men vi såg ingenting. Då blev hon arg. "Ser du inte", sade hon till far, "att de står där bakom den där sten" och så jakade hon i glaset. Men vi kunde ingenting se. Djuren kom hem själva sedan. Jag och min syster Kristin sökte efter ett får som kommit bort. Vi gick förbi Lars Stina och skulle in och få kaffe. Hon var alltid så fägne- / sam. Rätt som hon satt tog hon och skakade sitt förkläde i själva (farstu)dörren utåt gårdsplanen. "Husch, husch", sade hon. Det var Grimsen, som ville in.
Lars Stina
Jag fick värk i benet, när jag var en 6, 7 år. Det var blå rosen. Far var å med mig till Lars Stina. "Vet du, om du har varit rädd för någonting?" sade hon. Jag talade om, att jag varit ute på gungfly och blivit nere med det benet och blivit rädd. Vi gick hem då, far och jag. Andra dagen kom hon hem till oss. Jag fick lägga mig där och somnade strax. Lars Stina satt på sängkanten. När jag vak- nade var värken slut. "Nock hade hon några ord- ningar med mig, det tror jag".
Troll-Lovisa
En dag svällde jag upp i ansiktet. Det värkte förfärligt. Det var kanske tänderna, jag minns inte riktigt. Mor körde iväg mig till Lovisa. Jag hade med mig brännvin och talg. Det skulle visst alla ha' som gick till henne. Jag måste ligga kvar där om natten. Johanna (Lovisas syster) var där också. Jag var hemskt rädd. I alla fall, när jag lämnade fram bränn- vinet och talgen, så gick hon upp på vinden - - och tittade, kan jag tro. "Du har gått i bäcken och plocka' och blivit rädd", sade hon, "och det har fastnat något på dig". Jag fick gå hem sedan och smörja med den smörjan hon lagade i ordning av brännvinet och talgen.
Troll-Lovisa
Lovisa var piga på ett ställe och var med på ett husförhör. Far var också med. Prästen ville, att hon skulle läsa i bibeln, men hon kunde inte läsa. I alla fall läste hon en lång remsa men ingen förstod vad det blev. "Det var illa det", sade prästen. Lovisa var rädd för Grimsen-själv. Jag gick dit där de (Lovisa o. systern) bodde en kväll och skrapade litet på skorstenen utanför.* Först en gång och sedan en gång till. Då tändes upp ljus och jag såg Lovisa sitta med en psalmbok uppslagen. Läsa kunde hon inte men hon menade det skulle skydda henne för Grimsen. * bara för att skrämma henne litet / Det hade kommit bort en bäse för en man från Lisjöfors. Mannen reste till Troll-Lo- visa. Hon lät honom titta i det vanliga brännvins- glaset. Då fick han se en mosse. Bäsen hade fastnat där i ett rotstälp med hornen och var död. Han gick dit sedan och fann det som han hade sett. Bäse = gumse, bagge rotstälp = kullfallet träd
Byggmästarna Järnberg
Gamle byggmästare Nils påstod de här- stammade från Polackerna. Han var född tro- ligen på Hvitklinten och ansedd som en rik- tigt skicklig byggmästare och smed. En trollkarl var han, och folk sade allmänt, att han hade en svartkonstbok. På äldre dagar blev han svagsinnt och folk påstod att det var för att Per, sonen hans, tog boken från honom. ∵ Det var gubben Nils, som byggde dammen vid Gustavsström. Där var många stenar, som arbetarna gick bet på, men på natten tog Nils undan dem med andra makters hjälp. ∵ / En gång var gubben vid Dalkarlssjöhyttan. Han hade kvartér inte långt därifrån när en änka. Det var i slåtten och gumman hade ännu inte fått slagit. "Om jag inte vore så lat av mig, skulle jag slå av det åt dig," sade Nils. En kväll frågade han efter liar. Han fick en och spikade fast den vid en stör och de började slipa. "Nu biter den allt," sade Nils. Det var på kvällen. På morgo- nen var alltsammans slagit, men gubben gick där för syns skull och slog litet med lien. Men andra makter hade slagit gräset under natten. ∵ Byggmästarna Per och Jan voro gubben Nils söner. De boddo på Bratthöjden. Per var den skickligaste byggmästare och smed. Särskilt duktig var han såsom bälgmakare och många bälgar finnas kvar, som han har gjort. Det var en bälgmakare i Röjssla nära Gustavsström som lärt Per den konsten. Per var snällfattlig men / en stor spjuver, så han gjorde allt bakframpå, tills gubben dog. Då var det Per, som gjorde sin sak riktigt. Den klensmedjan, som ännu finns vid Gustavström var Pers. Där arbetade han söndag och vardag. Han var skogvaktare också och skötte hela bunten. Nu är det 4 skogvaktare och en över- skogvaktare. Förvaltare var då en, som hette Låftman. Han var en bland de största karlar, jag har sett, men bevares vad han var rädd för Per. Per började bliva anlitad som trollkarl, när fadern blivit svagsinnt. Då talade de om, att Per hade svart- boka. Per var en stor, stark man, en liten smula rödbrusig, och såg ut, som en karl skall se ut. På huvudet plägade han en stor skärmmössa. Gud bevares när någon satte sig emot honom och han började svärja. Från alla världenes håll kom folk till honom, när det var avigt för dem. Och han kunde bota för allting. De måste ha med sig en brännvinsskvätt / åt honom. Så frågade han ut dem vad de ville, och så drog han till med något. Per dog ungefär 1873, och efterlämnade sju barn, tre pojkar: Johannes, Per och Karl – Alla var smeder. – samt fyra flickor: Stina, Johanna, Maja, Anna. ∵ Byggmästare Jan, Pers bror, var enögd och inte så mycket omtalad som Per. Han botade mest sjukdomar. Men först efter Pers död besökte folk honom särskild. Jan dog ungefär 1895. Han var ogift.
Byggmästare Per
När Per gick och läste, var han åt far sin och ville lära sig trolla. Fadern ville inte. "Det gör ingenting," sade Per, jag går fôll och talar vid mor." Modern hade redan länge varit död då. ∵ De säger, att de döda manas fram, om man blott säger deras namn vid graven.