Transkriberad uppteckning
Intervju med Karl V. Brandt (född 1903) och Hilma Larsson (född 1893). Inspelningen genomfördes i Hedemora år 1975. Ingvar Norman och Torsten Ordéus intervjuar.
Fler sägner från Dalarna
Se alla i Dalarna »
Hedemora, Dalarna
Saga
Det var en gång en gubbe och en gumma som hade en pojke och en flicka och bodde i en liten stuga. En gång när de kokat gröt, blev gubben och gumman oense om vilken skulle skrapa grytan. Men då tog gumman grytan och sprang, men gubben tog sleven och sprang efter. De hade en ko och en katt, och nu när pojken och flickan blevo ensamma började de träta om vem som skulle ha kon eller katten. Men katten kröp upp i flickans knä och sade: "Ta mig, ta mig." Och flick- an tog katten. Sedan sade katten: "Nu skall du göra alldeles som jag säger, först skall du kläda av dig och klättra upp i ett träd efter vägen. Flickan gjorde så, och medan hon satt där, fick hon se kungen, drottningen och prinsen komma långt borta på vägen. Då sprang katten emot dem och sade att i ett träd vid vägen satt en vacker prinsessa som rövare hade bortfört. Då skyndade de dit och fingo se henne. De togo henne med sig till slottet, och klädde henne i vackra kläder. Men på natten ville drottningen pröva om hon verkligen var en prinsessa. Hon lade några halmstrån på sängbottnen och där- ovanpå lade hon bolstrarna. På morgonen frågade hon flickan om hon sovit gott: "Ja nog har jag sovit gott," sade flickan, "men jag har legat som på stora timmerstockar. Det hade katten inbillat henne att hon skulle säga. Nästa natt lade drottningen några ärter under bolstrarna och på morgonen frågade hon återigen flickan om hon sovit gott under natten. Flickan svarade att hon sovit utmärkt, men hade legat som på stora stenar. Då förstod drottningen att hon var en riktig prinssessa. En dag satt flickan i ett av slottets fönster, då hon fick se modern komma springande med grytan, och efter kom fadern med sleven. Det såg så lustigt ut, att hon måste skratta. Med detsamma kom prinsen in i rummet, och han frågade vad hon skrattade åt. "Jo, jag skrattar," sade flickan, "därför att Edert slott står på stenstolpar, då mitt slott står på guldstolpar. Prinsen frågade vad hennes slott hette. Hon svarade att det hette Kattenburg. Då ville prinsen att de skulle resa till hennes slott så att han fick se det. Då blev flickan orolig ty hon hade ju inget slott. Men katten tröstade henne med att det skulle nog han sköta om. De rustade ut ett stort följe, och begåvo sig iväg. Katten sprang före och kom till ett stort slott där en jätte bodde. Katten gick in i slottet, där såg han inte till någon, ty jätten var ute. Nu satte katten en stor limpa i nyckelhålet, och med detsamma kom jätten. Men när han inte kom in röt han: "släpp in mig, släpp in mig." Men då svarade limpan: "först baka de mig, så de kunnat / ihjäl mig, så pigga de mig, så de kunnat pigga ihjäl mig, så grädda de mig, så de kunnat grädda ihjäl mig. Återigen ropade jätten att de skull släppa in honom. Men med detsamma gick solen upp och sken på honom. Då sjönk han ihop och det blev endast en våt fläck kvar av honom. Medan katten var i slottet kommo prinsen och hans följe all närmare. När de fingo syn på några rågakrar där skördemännen gingo, stannade de och frågade vem ägde dessa åkrar. "Det är prinsessan av Kattenburg," svarade de. Sedan foro de förbi en stor äng, där gingo ock arbetare och slogo. Dem sporde de också vem ägde jorden, och de svarade alldeles som de förra att det var prinsessan av kattenburg. När de kommo fram tog katten emot dem, och de togo slottet i besittning. Tyra Karlsson Tomtebo Dala-Skedvi Dalarne.
1925
Läs sägen →
Hedemora, Dalarna
Försättsblad
Saga berättad för undertecknad av Teckla Berglund född 1854 fr. Hedemora
1925
Läs sägen →
Hedemora, Dalarna
Den bergtagne läste Fader vår
Lars-Erik i Högberget vart bergtagen. Han och några andra var där vid Högberget och åkte in en mila. När det var middag gick han och plockade bär och åt och hade yxan i handen. Så kom han till en så fin väg i skogen. Då gick han efter vägen och kom till en stor gård. Där kom det en karl ut och frågade om han inte ville bli måg åt'an. "Hä kan jag föll int, jag skull föll ha sett fästmöa först", tyckte Lars-Erik. Då kom hon ut och var så omåttligt grann, och han måtta följ mä henne in. Hon sa åt'an att han skulle sätta från sej yxan, men det gjord int han. Så när han hade varit där en stund, trodde han att det var något på tok och börja läsa Fader vår. Då kom det bort alltihop på en gång, och han stod vid tuvan och åt bär som förut. Nog var det då en timma, som han var bergtagen.
1928
Läs sägen →