När julens alla klockor ringa
På Källö Öckerö socken i Bohus län var det fordom sed att folk som flöta i land blevo rösade. Det tillgick på så sätt att liket höljdes av stenar. Och sedan brukade all som gingo förbi kasta 'en sten på röset. Detta jordes därför att gasten ej skulle göra dem något ont. Rundt platsen hörde folk ofta gastskrik.
En pojke hade av kopparympning fått stora skorvor i huvudet. Det botades på så sätt, att hans mor tre gånger efter regn gick till kyrkogården och hämtade vatten, som samlat sig på en gravsten. Med vattnet tvättades pojken. Hon måste gå till kyrkogården före det solen gått upp, och hon fick inte yttra något förrän hon kom hem igen. En gång mötte hon på hemvägen husbo'nn i den gård där hon tjänat innan hon blev gift, och då hon inte hälsade trodde de hon blivit konstig. Medlet hjälpte i alla fall.
Jag själv var aldrig med och köpte sill uppe i "Säcken" (=Idefjord?), men var där uppe sedan vi fått snörpevad. Min far berätta- de att fisket bedrevs av Strömstad-borna på så sätt att en av båtarna kastade draggen vid "en kant" och de andra förtöjde sedan i denna, så att båtarna kommo att ligga i en lång rad. I allmänhet höll man till vid Hällsöarna. Man fiskade med "häckler". Reven var ett linsnöre, och mellan snöret och kroken fanns en torkad sena (av fisk?) som hindrade kroken att trassla in sig i reven. Häcklan användes även vid isfiske. Man fiskade med kroken på 5-6 famnars djup. I varje båt voro 3-4 man, och fisket skedde på samma sätt som när man fiskade vittling. Tog en sill så tog det genast på varenda krok, och det var bara till å dra, men se´n kunde en få ligga stilla långa stunder.