Varje jul på annandagen tar min far först av sig kragen
Vid Hunskär i Stenkyrka församling hände att då två fiskare voro ute på fiske i det allra härligaste väder, så inget tydde på storm, att de plötsligt framför båten sågo en härlig kvinnokropp resa sig ur vattnet och vinka emot dem, i det hon sade, Käre män, ro i lann, det blir ett herrans oväder." Fiskarna förstodo att det var av välmening sjö- jungfrun varnade, och skyndade fortast möjligt emot land. När de kommit nära landningsplatsen uppstod en så häftig storm att tackel och tåg brusto, men de båda fiskarna räddade ändock både sig och båten.
Då Stenkyrka Kyrka byggdes, så revs alltid det ner om natten som bygg- des om dan, och därför spände de två oxar för en vagn och dit de gingo, där skul- le kyrkan stå i stället för där de förut försökt. Detta skedde, och då kyrkan stod färdig skulle lilla klockan sättas upp, men dagen efter låg den långt nere på ett gärde. Den sattes upp igen, men jättarna i berget bredvid voro framme och tog ned den en gång till. Det var de som hade stört arbetet hela tiden. Till slut blev klangen så stark, att de måste fly därifrån. Men hur det var, så kom stora klockan bort också, den låg i en sjö, och klangen av den hördes varje natt mellan 12 och ett. Tre man begåvo sig emellertid ut en natt i en båt för att få tag i den. De lyssnade till klangen och hörde, att de bara skulle ro i land i- gen, så skulle de få upp den. De skulle inte få säga något och inte se sig om. De kunde inte låta bli att se sig om förrän tredje gången, och då kom de lyck- ligt i land. På morgonen efter hängde klockan i kyrkan. (Utformad?)
Då digerdöden hade gått på Orust och Tjörn, så fanns det bara två människor kvar på de båda öarna. Det var en karl, som steg upp på ett högt berg på Orust och där fick han se ett fruntimmer, som stod på ett berg på Tjörn. De flyttade ihop, och det nuvarande folket på öarna härstammar från dem.