Jularen
På Bovall i Dingle bodde förr i tiden de gamle Asarna. Från Bovall hade de anlagt en väg ner till kusten och där hade de sina båtar. Denna väg, Dinglevägen, är den äldsta i Bohus Län. När folket sedan blev kristet så byggdes Dingle kyrka. När kyrkklockorna började ringa flyttade gudarna från trakten längre mot norr.
Min far såg begravningar nattetid. När kloc- kan var 12 en natt, mötte han en likprocession som var på vägen till kyrkan. Han måtte gå ur vägen och ställa sig vid vägkanten, medan den for förbi. Det var ner på gården vid Svar- teborg. Strax efter dog en karl. Det var hans procession som visade sig.
I Vassända i Svarteborg bodde en gammal man. Han dog och gården sål- des. Den nye ägaren flyttade in. Han och hans husfolk hörde ett förfär- ligt väsen på vinden. De tänkte, att de inte skulle kunna stanna kvar. Så en gång, när bonden var ute och gick, träffade han kyrkoherde Gran- felt. Kyrkoherden frågade honom, hur han trivdes. "Jag måste nog flytta", svarade han. "Är det något särskilt?" frågade kyrkoherden. Då berättade bonden, att det lät som de kastade något runt väggarna." Jag skall komma med handboken och läsa", sa kyrkoherden. Det hjälpte inte. "Då är det väl råttor", sa kyrkoherden. "Nej, då drog de väl bort den store benhögen vid skorstenspipan," sa bonden. "Vad är det för ben?" "Det vet jag inte, sa bonden. Men det var ben från kyrkogården, som den gamle samlat för att fara till kvarnen med och få malda till benmjöl. "Du ska samla dem i en säck och bära dem till kyrkogården", sa kyrkoherden. Han gjorde så, och då slutade spökeriet.