KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Älvsåkers, Halland 1927

Troll

Berättare: Tina Larsson (f. 1855)
Upptecknare: Viola Gustafsson

Transkriberad uppteckning

I en sten här vid våra ägor (i Salvebo) trodde di förr att det fanns troll. Om man gick förbi om natten och hälsade, så hälsade det igen.

Socken Älvsåkers
Landskap Halland
Härad Fjäre hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Troll

Fler sägner från Halland

Se alla i Halland »
Älvsåkers, Halland

På juldan sprang di kapp på vägen från ottesången....

På juldan sprang di kapp på vägen från ottesången. Den som först kom in skulle få tur hela året.

1927 Läs sägen →
Älvsåkers, Halland

troll

På ett ställe var trolla i berga. Ett troll smidde så myc- ket di ville ha för folk. De la dit det, och sen gick di och hämta det, då det var färdigt. Di visste inte vad di skulle ge honom, för att han var så snäll. Så en gång kom di ihåg att di skulle sy honom en riktigt vacker skjorta till jul. Men efter jul smidde han inte. Då di frågte varför, sa han: "Nej, nu smir aldrig junker mer. Nu är junker granner, nu kan han inte smia." Det var en i Fjärås som fick en påse av trol- let. Trollet sa till honom: "Detta ska du så ve Stensjön." Det skulle bli det grannaste en kunde önska. Men han han sådde först sju, åtta frön i en burk. Om åtta dar var där åtta stora jättehuven i burken. Han sådde ald- rig mer av påsen. Di skulle bygga en kyrka i Hjelmared, och körde dit sten om dan. Men om natten blev stenen körd / bort dit där kyrkan nu står. Det var en gång några som gick förbi ett berg, där det lukta så gott bakebröd. Då sa en: "När jag kom- mer tillbaka kan ni vara så snäll och ha lagt ut något." Och när di kom tillbaka hade trollen lagt ut en hel vetekaka. Det var på ett ställe nära kyrkegårn som di brygga en natt till jula. När di hade bryggat tre gryter kom där en liten korter käring med ok å kanner å tog drick. Å så kom ho andre gången. Då sa bonnen på stället att när ho kommer tredje gången, så ska han skålla na, å så när ho kom tredje gången tog han en gryta kokhett vatten å slog över na, å då börja ho å ropa: "Håki hör oss, å håki spör´oss å håki smör oss, kom nu ä Lillatutta skålla." Å så läste han i en bok (det var visst en svartkonstbok) å frågte vad han skulle göra, (när trollen kom) å då kom där svar från den han frågte att han ska inte ria vägen den håle, utan marka den mjuke x (kör- gården). x eller lena.

1927 Läs sägen →
Älvsåkers, Halland

sägner om troll

På ett ställe hade dom en kvarn som (det) var julenatt blev tänd eld på. Men det var ingen som tordes gå dit. Så var det en dräng. Han gick dit en juleaftan och la sig i tratten. På kvällen så kom ett helt sällskap och slog sig ner kring kvarnstubben. Drängen hade ett titthål i kubben. Han såg hur trollen dukade upp hoppetossor och or- mar och åt. En gammal käring var halt. De hade ljus, men ingen ljusastake. Då ställde de käringen på huvut och stack ljuset i rompa. Drängen låg kvavt. Drängen låg dubbel. Det var för trångt, och så gjorde han en kullerbytta. Tratten upp och ner på, och han ut på golvet. Trollen blev rädda och gav sig iväg. Det var bara käringen som blev efter. - Kvarnen blev aldrig uppbränd mer. Trollen hade blivit skrämda. En gubbe som kallades Kulkär- ven, var ute och gick julafton. Han skulle gå hem och tog genvägen om Dalbackeberg. När han kom upp / mot berget fick han se att berget stod på guldpelare. Det var ljust och grannt. Inne dansa trolla. När de fick se honom, så ropa trolla: "Här kommer gamle Kulekär- ven. Den ska vi ha in te å dansa." Men han blev rädd och vände om och gick den långa vägen hem. Farmor var från Blixtered i Tölö socken. Hon berättade att i Gröninge var en bondgumma som fått barn. Det var om våren, så folket var ute och vårade. Hon hade lagat till middan och gick ut genom lågan (en liten dörr i porten) för att kalla på folk. När hon kommit dit fick hon se en stor, brun kappa komma flygande och skulle ta henne, för hon var inte kyrktagen. Hon blev så rädd, så hon tappa den ena toffelen och sprang in och slämde igen dörren. Toffeln fann hon aldrig.

1927 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //