Transkriberad uppteckning

När ej friaren vågade själv hade han en böneman, som följde med och inledde samtalet. Det var antingen ett fruntimmer eller en karl som var böneman. Det var vilket som helst. Mattias i Röshult var ofta böne- man. Friaren gick med själv. Ibland kunde flickan ve- ta om det. Hon kunde ha gett anledning, fastän han än- då inte vågade fria själv. Ibland yttrade flickan sitt hjärtas tankar, om inte han vågade. Flickan kunde även använda böneman. Bönemannen trakterades med supar antingen det var karlen eller tösen som skickade iväg honom. Det var de unga själva som bestäm- de saken. - Så reste de till marknaden och köpte psalmbok och ring och någon klädespersedel till de närmaste släk- tingarna å ömse sidor. Hon skulle ge honom en halskap pa som hon själv sytt. Far hade en som han fått "i gåver" som var så utstyrd så. Det var sytt ut både fiskar och fåglar / på den. Vid förlovningen hade man kalas. De gick inte så länge förlovade som nu utan bröllopet var kort efter. Bröllopet kunde vara vilken tid på året som helst. Ofta måste bröllopet ske i förtid. Det unga blodet kokte över, som man säger. - Bröllopet var merändels i brudens hem om hon var så förmögen. Det var någon närboende släkting till bruden som skulle fara omkring och bjuda. Han red. I min fars tid begagnade de så mycket att rida t. o.m. fruntimmer. Både häst och ryttare var utstyrda med blommor och band som fladdrade. Hästen hade rosetter i svans och man. Han skulle hälsa från brudparet och räkna upp vad som skulle bjudas på. Han red omkring och bjöd fjorton dar före bröllopet. De var beredda på inbjudan Gårdbönderna (de som var på samma nummer) och släkten skulle bjudas. Han bjöds mest på kaffe och gök. - Bröllopet varade tre dar eller ändå längre. Det kunde börja vilken dag som helst under veckan, men det skulle helst sluta på söndag. - När endera kontra- henten skulle flytta skedde det merändels dan före bröllopet. Först och främst skulle den ha med sig säng och sängkläder, byrå, flere husgerådssaker och till sist en kittel av koppar. Så skulle det vara / om möjligt en van trumslagare, som skulle trumma på den, eljest vem som helst. Först skulle förstyren bjuda dem på en sup ute på gården och så skulle spelmannen (vanligen klarinett) blåsa in folket. - I brudgummens hem var kalas bröllops- dan på morgon. Brudgummen red till brudens hem. Sadeln var utstyrd. Spelmannen skulle vara med. De blev bjudna på kaffe och gökar. Bruden skulle hålla sig dold tills hon var klädd. Hon kläddes i gårdsstugorna. Det var brudkvinnan som klädde henne. Det var ett åldrigt fruntimmer som ville ha den hedern, eljest var det väninnor till bruden. Hon häm- tades av brudgummen och horiddarna 1. Det var ett långt tåg. Bruden var klädd med krona och krans. Hennes tärnor kallades hunespigor 2. Det var fyra horiddare. De hade en rosett i knapphålet. När prästen kom skulle de hålla en duk över brud- paret. Duken kallades pällen. Den var utstyrd i alla färger. Jag tror att de hyrde den. - Så hade de en kokerska som skulle va- ra utsökt, och så tapparn. - Gästerna hade så mycket fon med sig. De hade smör, bröd, pannkaka, kött, fläsk och t.o.m. dricka med sig. Var det ej för långt hade de fon med 1) marskalkar 2) uttal mellan u och y. / sig samma dag, eljest hade de skickat den dan förut. - Om det regn- ade bröllopsdan hade de varit stygga mot katten. - Om de skul- le fara till prästen och vigas hade de två stycken förrida- re. Brudparet åkte, men de flesta gästerna red. Det var ofta så att det var obanade vägar, och då måste de rida. Spel- mannen red först. På senare tid brukade de spela "Björne- borgarnas marsch" som brudmarsch. - Vigdes de hemma var det i en kammare bredvid dagligstugan. I dagligstugan stod bordet dukat. - Det kunde bära till så att om de ej hade ring fick de låna prostinnans ring. - Det hände i Sätila socken vid åtskilliga tillfällen, för där fanns så mycket fattigt folk. - Matbordet var så långt att det gick från den ena gaveln till den andra. Gästerna placerades efter rangskillnad. De skul- le krusas. Förstyren och hans fru skulle sitta närmast brud- paret, sedan spelmannen. Jag minns inte riktigt. Så skulle ho- riddarna sitta till höger och hunespigorna på andra si- dan. Det var en sex-åtta par. Förstyren och hans fru skul- le skära maten. Det var särskilda töser till att passa upp vid bordet. De skulle ha lång väg till köket. Spelmannen blåste olika marscher för olika rätter. De fick trippa på tå i takt / mellan köket och bordet. Första dansen med bruden skulle för- styren ha. Det skulle vara kadrilj. Horiddarna skulle dansa bruden i taket. - Första bröllopskvällen skulle bondtöser, pigor och torpare till gården med mjölk. - De som kom för att titta på kallades apare. - Så många som rymdes fick ligga i bröllopsgården. De bäddade syskonsäng för gästerna. - Till allra sist vid skålarne skulle de skåla "för tomtebolycka". "Må sällhetens tomtar bebo edert hem ---- sällhetsfördärvande rävar --- det de eftersträvar." - Riktigt högtidligt skulle nån passa på att dra stövlarna av brudgummen, för där hade han lagt några slantar. Det skulle vara lyckosamt att dansa med pengar i skorna. Den som drog av skorna fick pengarna. - Andra dan gick horiddarna omkring i stu- gorna med brännvin och tilltugg och hunespigorna med konfekt. Det blev först mot eftermiddagen. - Så skulle de ut och hämta ved åt kocka. De fällde ett stort träd och drog hem. Hela bröllopsskaran var med och drog. Spel- mannen satt på roten och spelade fiol eller mest klari- nett. - Jag tror att det var andra dan som bruareskåln togs upp. Det var förstyrn som gjorde det. Han sa: "Så ska / vi tänka på brudparet. Så ska vi tänka på kocken." - Efter bröllopet skulle någon av brudens väninnor stanna, om bruden flyttat, för att hon ej skulle ledsna.