Transkriberad uppteckning

En torpare å Edsleskogs Prästg. hade altid säd att tröska då andra saknade detta. En dräng lade sig en natt i ladan för att på detta sätt lista ut varifrån torparen fick säden. På natten kommer en jätte bärande med en väldig börda havre, som han kastade ifrån sig på logegolvet med en frust- ning sägande: "Sju mil". Torpet heter Mörkerud och enl. sägen har det fått detta namn därigenom att norrmännen bränt torpet flera gånger. Där förut skulle torpet hetat "Ljuset". På torpet Känäs under Edsleskog Prästg. bodde fordom en torpare som berättat att till varge Jul kom en stor stark käring, ej jätte, utan av släktet "resare" och ville låna brygg- karet- som aldrig nekades henne- käringen gick aldrig in utan hämtade karet på överenskommet ställe och stälde det åter på samma plats, men då var det altid en "slank" drika i karet som var innerligt god (detta som ersättning för lånet). Man lyckades aldrig utforska var käringen bodde men man trodde hon bodde och levde under / någon stor sten eller å berget. (Vad "Resare" betyder visste inte berättaren. F.T.son anmärkn) "Resare" tros vara korsning mellan jätte och menniska. Om en häst hade "rivarn" (kolik) skulle det sjuka djuret ingivas urin från kvinnor som ej haft beröring med manfolk, eller urin från vem som hälst, blandat med krut = "krut å päss"*) Att havren har 2 korn, ett större och ett mindre, sammanväxta beror på att rågen gjort en unge på havren och har därför fått till straff att stå ute över vintern." Den som kunde bestämt se om månen "stod på kant" eller om han hang" kunde förutsäga väderleken. Om en ko var mockstôla (modstulen) så skulle man taga 3 spån av likskista 3 av löttklöverna, och 3 hår av den sjuka kons blygd, lägga detta i en degtull och giva kon. En klok gumma i Karsbydalen kallad "Vässegum- ma" (en "väss" = geting) anlitades fordom då kreaturen voro sjuka. När hon tillfrågades om utgången av sjukdomen svarade hon altid: "det skall bli så galant se." Vi ett tillfälle blev hon anmodad att "stämma" / blodet på en kastrerad tjur som man trodde skulle förblöda. Hon befallde att 2 drängar skulle "dra nöeld" och med denna eld skulle ett halmskärv antändas, sedan halmen brunnit upp skulle det sjuka djuret släpas över den svaga elden. Ordinationen fullgjordes till varje punkt och det sjuka djuret blev friskt. Det hände på 1830- 1840-talet. Nödeld "drogs" på så sätt att en käpp kilades fast i en "stabbe" ett rep lades om käppen ett varv och en man i var ända på repet drog fram och tillbaka tills käppen fattade eld. En bonde i Knuffelbo- dane skulle"låcka" mörtleken från Torpane till sina egna sjöstränder en natt genom att- "skita på en björkrusa" som han sedan hängde efter båten och trodde att mörtleken skulle följa detta låckbete. Samma bonde hade ont i sina ögon, som bote- medel lade han färsk och varm nötdynga över ögonlocken - (bonden var fullkomligt klok) Medel mot rödsjuka hos kor. Det sjuka djuret skall "kasta sitt vatten på en het sten, eller kan sjukdomen "stenas" genom att kasta en duktig "slank" med småsten under djuret aldeles med det samma hon kastar sitt vatten. Botemedlet hjälper säkert! / ### Erik i Rådane botade en skämd" häst: (efter beskrivning av ett ögonvittne hade hästen lindrig korsför- lamning) Hästen släpades ut i en bäck, därefter tar Erik en avbruten lie som var fästad på en stör och tar vatten med denna lie i bäcken och giver hästen 3 gånger. Ögonvittnet, nu över 80 år, sade att hästen blev frisk med det samma. En vallflicka hade fått en sticka i foten. Man sökte bot av Jeremias i Halne *). En liten pilt fick tillåtelse att se på behandlingen. Han berättar: "Jeremias lade en taljad klut om foten på flickan och lade hänne på en soffa. Sedan satte han en strumpa på huvudet på sig själv och satte sig i spiseln, rörde i askan, mum- lade några obegripliga ord och därmed "flög" träflisan ur foten." Om något djur hade ont av "mara" skulle en lie sättas i taket över djuret med äggen uppåt eller skulle man om natten skjuta bösskott runt ladugården. Om någon ko hade för vana slita sig lös i fähuset var det alltid något trolltyg som var orsaken. Som medel skulle borras hål i tröskeln å en silverring skulle inläggas- har varit provat som ett säkert botemedel. */ Far till den förut nämnde Erik i Rådane kunde trolla och hade svartkonstbok. / Om någon ville sätta sjukdom på sin grannes kor behövde han bara taga någon del av ett slakt- en fot eller dyligt å lägga under fähuset. När en ko blivit betäckt skulle inte för- summas att "dôtta" hänne i ändan med ungssopan. Om någon berömde en annans ko så skulle detta ha den invärkan att djuret blev sjukt (skämt) med sjukdomsfallet kunde hindras om ägaren svarade: "Köss hänne i f-a". Ju vräkigare svaret var ju bättre. "En fölunge låg i sola och sträkte iftån sig huvud och ben. Han var sjuk"- Erik i Rådande eftersändes. Han stod på avstånd från fölungen å titta pån ett ögonblick. Sedan gick han in i förstugan föll på knä tar av sig"korstens- hatten"- bar alltid sådan- läste i desamma några obegripliga ord, slog den sedan i golvet och svor styggt och förklarade fölet friskt. När man sedan gick ut för att titta var fölungen fullt frisk och diade modern. (Antagligen vilade sig fölet efter en kall natt anm. upptecknaren) / Vid ett tillfälle blev Erik i Rådane till- frågad angående en ko som var sjuk. Han titta på djuret och yttrade att det fins onda ögon. Därför slipade han en rostad lie tog tillvara slipvattnet brände sedan ett horn och med detta gick han ensam in i ladugården- han förbjöd alltid vittnen- och på vad sätt han använde medicinen blev således en hemlighet. Bräcketorp i Mars 1927 Fritjof Thorstenson.