Transkriberad uppteckning

Förr trodde folk att maran var en människa. De skulle blivit mara därför att deras moder hade, för att få en lätt och smärtfri nedkomst, krupit över en ”fölahamn”. (Den hinna, som vid födelsen omgiver fölet.) Denna utspändes och fästes i marken med träpinnar. Det var ej bra att göra så, ty om barnet var en flicka kunde hon i en framtid bliva mara, och var det ett gossebarn blev det en varulv. Det troddes att maran kunde gå in genom stängda dörrar. I stall kom hon stundom och flätade hästarnas manar. När husbonden om morgnar- na kom ut i stallet, förekom det någon gång att hästarna voro alldeles vitskummiga av svett. Då hade maran varit och ridet på dem. – Hade man slagit ”ängerstål” i dörrtrösklarna tordes maran ej gå över dem och hästarna voro fredade för maran. / Stundom kom maran till människor när dessa lågo i sin djupaste sömn. Hon lade sig tvärs över deras bröst. Då kändes det som en tung tryckan- de börda över bröstet, de plågades av hemska dröm- mar och tyckte att någon död med sin kalla hand vidrörde dem. När de äntligen vaknade voro de alldeles utmattade och förskräkta. För att skydda sig för maran brukade de gamla varje kväll sätta sina träsko ”slaföttes” så att den ena skon vände hälen utför och den andra tåspet- sen mot golvet till, bredvid varandra. Maran var ute endast om nätterna. En gång hände det att maran kom in på ett ställe. Husmodern låg vaken och märkte att någon kom in i stugan. Hon fick fatt i sin fyrtunna och slog eld. – Då fick hon se en ung flicka stå på golvet klädd i blotta linnet och barfota. Flickan, som kallades Tulsa Nillan, fick ord om sig att hon hade en gång varit mara.