Transkriberad uppteckning

När linet på hösten togs upp, grep man om så många strån, som man på en gång kunde hålla i handen och surrade ett par linstjälkar omkring. En sådan liten bunt kallades en hälla (####). Flera sådana hällor buntades sedan samman till ett större knippe, som kallades steg (####). Varje steg sam- manhölls av ett vidjeband. Antalet hällor i ett steg var tro- ligen tjugo. Stegen voro så pass stora som små kärvar. Stegen restes sedan upp på åkern för att torka. Efter torkningen kom rötningen. Då sänktes linet ned i vatten, det vattnades (########). Först gjorde man på lämpligt ställe i en å eller sjö i ordning en linkätte (#######). Man slog ned stänger i bottnen, så att en lagom stor vattenyta inhägnades. Där lades sedan de torkade stegen ner i vattnet och höllos nere medelst pålagda tyngder, van- / ligen stackändar e. d. Den som endast hade en mindre mängd lin att röta, brydde sig inte om den rätt kostsamma lin- kätten utan använde den betydligt enklare klovan (######). En klova bestod av två långa stänger. Den ena stången lades på marken. Vinkelrätt över denna stång lades stegen intill varandra. Sedan lades den andra stången över ’stegen’ parallellt med den första och stängerna surrades samman med vidjeband, så att stegen kommo i klämma. Hela in- rättningen sänktes så ned i vattnet, där den fasthölls medelst i bottnen korsvis neddrivna störar. Antingen man nu använde linkätte eller klova, skulle linet ligga i vattnet till dess den yttre barken på linstjälkarna var så genomrutten, att den släppte basten när hällan bröts. Det ställe i ån eller sjön, som år efter år användes vid linrötningen, kallades linsönke (########). När rötningen drivits till erforderlig grad, togs linet upp ur vattnet. Stegen – eller som de nu kallades bännen (#####, banden) löstes upp i hällor igen. Dessa bundos / ihop två och två, så att de bildade # figurer av ungefär förestående utseende. Dessa dubbelhällor hängdes sedan upp för att torka. Oftast hängdes de på en gärdsgård (####). Där fingo de i nödfall hänga tills de fröso torra. När linet ansågs vara torrt, togs det in. I äldre tid lagrades det i förstugan, svalen, till den stora bastan (#####) som fanns vid var gård (###########). I senare tid samlades de ofta i någon lada. Fram på hösten tog man så ihop med den egent- liga linberedningen. Dit hörde sex olika arbeten. Linet skulle torkas, dängas, brytas, dragas, häcklas och borstas. Torkningen skedde i bastan. Linhällorna lades in på bastans lavar, och så eldades bastan upp, så att värmen blev synnerligen intensiv, och linet snart blev kruttorrt. Utanför bastan fanns alltid en stor, slät stenhall. Den brukade vara stor som ett bord. Dit buros de de torra hällorna ut i mån av arbetets fortgång och bultades grundligt med tunga träklubbor. Där slogos / väldiga slag, och det räknades såsom ett tungt arbete att dänga lin (########). Så följde brytningen. Redskapet var detsamma som är känt över hela Sverige: en knivliknande tunn ribba, rörligt fästad vid sin ena ände. Linhällorna lades tvärs över den ränna i vilken kniven passade in. När kniven fördes nedåt med tillräcklig kraft, knäcktes den rötade ytterbarkar och föll (delvis) ned. Redskapet heter i Arnäs bråta (#####, #####); arbetet bryta (#####). Efter brytningen buntades hällorna ihop – tjugo eller tjugofem stycken – till ett linbänne (###- ####). Dragningen var nästa moment. Det redskap, som då användes hette dragan (######, ######). Den liknade bråtan men var finare. Skillnaden låg i arbetsmetoden. Man knäckte inte ”hällan” i dragan som man gjorde i bråtan. Här drog man i stället hällan mellan kniven och kanterna av den till kniven svarande rännan, varigenom ännu kvarsittande rester av ytterbarken avlägsnades. Närmast efter dragningen kom häcklingen. Red- / skap: häckla (#####). Man skilde mellan grovhäckla och fin- häckla, och linet häcklades två gånger. Genom alla dessa procedurer förminskades naturligtvis linets volym i avsevärd grad. Efter häcklingen räknade man inte längre med hällor. Nu fick hela bännet utgöra den minsta enheten men kallades nu linnock (#####). Sista arbetet var borstningen (#####). Linet borstades energiskt med en därför uteslutande avsedd borste av svin- hår. Sen var det färdigt att spinnas.