Transkriberad uppteckning

De kunde se på lik om det väntade någon efter sig i släkten. Om det låg med huvudet vänt åt vänster så väntade det en kvinna efter sig, om åt höger så väntade det en karl. Om de dessutom inte blev stela, för det är en del som inte blir det, så väntade de att det skulle bli snart. När de hade tvättat ett lik, så skulle de slå ut tvättvattnet mellan portstolparna för att den döde inte skulle gå igen. De hade någonting för sig med bårkläderna också för samma ändamål, men det minns jag inte hur det var. I alla fall så skulle det finns bårkläden i vart enda hus. Dem hade de ju och bar kistan i och när de sänkte kistan i graven. Sen tog de dem med sig hem igen. De brukade alltid lägga ett par silverslantar på ögonen på lik. Men det var väl bara för att de skulle trycka ihop ögonlocken, för det är ju en del lik som ögonen vill vara öppna på. Men de tog väl bort slantarna när de for bort med liket, kan jag tro. Men att de brukade ha mat stående / i likrummet det har jag både sett och hört. Det var nog därför att inte råttor skulle röra liket utan ta av maten i stället. Det brukade vara en brödkaka och en ostbit som de hade stående där. I äldre tid kunde de kasta pengar i graven. Det har jag ju aldrig varit med om, men jag hörde de gamla berättade om det. När de for till kyrkogården så gjorde de allt för att inte behöva stanna på vägen, för lika många gånger som de stannade, lika många lik kunde de vänta i huset igen. Hur lång tid framåt det gällde det vet jag inte. Men jag vet folk här i Varnum än i dag, som väntar något illa om ett lik- tåg måste stanna. De kunde ta något varsel om detsamma om hästarna i liktåget kom gruppvis. Jag tror det var så många lik att vänta som det blev grupper. Eller om det var mellanrummen de räknade. Det kan jag inte säga säkert.