KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Veinge, Halland 1928

Påsk.

Berättare: Annie Marcussons mor
Upptecknare: Johan Kalén

Transkriberad uppteckning

Man får inte bära ut soporna under dymmelveckan. Om det blir aldrig så många, så få de ligga i 'sopevråa', tills den veckan är slut.

Socken Veinge
Landskap Halland
Härad Höks hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Påsk.

Fler sägner från Halland

Se alla i Halland »
Veinge, Halland

En tomte.

När berättaren var ung blev han dräng på ett bondställe i Ryd. Om vintern var han ute och körde timmer och kom ofta sent hem. Husmodern brukade sätta fram mat till honom i köket. – En kväll när han kom in för att äta sin kvällsvard, fick han se en tomte sitta vid bordet och röra i en tallrik. Han såg den så tyd- ligt, tyckte han. Månen kastade sitt matta sken in genom fönstret just där tomten satt. Han stod en liten stund i dörren och tittade, men så stängde han – och gick ut och lade sig. Om morgonen bittida steg han upp och gick för att se om tom- ten hade ätit upp all maten, – men till sin förvåning såg han att maten stod orörd. – När han talade om för sin husbonde vad han sett kvällen förut, sade denne att han själv ofta sett en tomte sitta på hästens krubba och dingla med benen. Hästen stod lugn och åt. Husbonden trodde att det var en god tomte, som förde lycka och välstånd med sig.

1927 Läs sägen →
Veinge, Halland

Spökeriet vid Högsjön.

Emellan Ekernahult och Knäred, invid den nya landsvägen finnes en liten sjö, benämnd Högsjön. Den ligger högt och höga klippblock och kullar före- komma vid dess stränder utom vid den sidan där den nya vägen drager förbi där det är tämligen jämnt. Folk tro att det ”spökar” omkring sjön och flera per- soner säga sig hava hört ljud, som liknar små hun- dars skällande läte. Berättaren omtalar att han var vid 20 års ålder när han första gången hörde ”spökeriet”. Det var en gång då han hade varit i Knäred och det blev sent på kvällen då han gick hem. Han tog en genväg förbi Högsjön och där fick han höra många små hundar skälla än vid den ena sidan av sjön och än vid den andra sidan, än uppe i luften. Han tänkte, att det ej kunde vara riktiga hundar, som voro där ute i / vildmarken så sent, utan det måste vara något övernaturligt. Han sprang så fort han kunde till sitt hem i Ekernahult. Han hade hört att den, som råkat ut för något sådant, ej borde tala om det förrän han hade sovit, ty eljest kunde han bliva sjuk och t o.m. ”bliva från förståndet”. Följande dag berättade han vad han hört vid Hög- sjön och då sade hans far att det var ”Noens hundar” han hade hört. (Jag har frågat berättaren om det ej var Odens hundar.) – Noen hette han och han skall hava levat för så långt tillbaka i tiden, som när här var ”hedniskt” i vårt land. Noen skall i sin livstid hava varit en väldig jägare. Han tyckte så mycket om att jaga, där- för bad han om att få jaga även efter sin död. – Det fick han lov till och i folktron är det han, som är omkring Högsjön och jagar och han, Noen, har sina hundar med sig – . (Många veta nog vad spökeriet är.)

1927 Läs sägen →
Veinge, Halland

"Wild-Lappa-Skott"

När det var någon människa, som fick värk i ben eller armar, trodde man att den hade råkat ut för ”Wildlappaskott”. Folk trodde att när Lappar sköto skott efter en ovän kunde även andra människor träffas – Värken kunde håvas om en person, som själv hade haft ”Wildlappaskott” sköt över den sjuke tre torsdagsmorgnar å rad före solens uppgång. Ugnsredskap: såsom ugnkvast och raka skulle sättas nedåt med skaften uppåt. – Ställdes de med kvasten och rakan upp mot en vägg då sköt Lappen på dem. – Kom det någon för att taga dem kunde den träffas av Lappskottet. –

1927 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR