KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Nössemarks, Dalsland 1932

Lusse

Berättare: Sara-Maja Torsson (f. 1855)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

På lussemorgon rullade man ihop en härva med halm och gjorde liksom en liten höna av den .Den kallades jultyppa.På lussemorgonen lades den i gången där fick den ligga till julafton.På julafton togs den in och lades under bordet.Där skulle den sedan ligga under julen,

Socken Nössemarks
Landskap Dalsland
Härad Vedbo hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Lusse

Fler sägner från Dalsland

Se alla i Dalsland »
Nössemarks, Dalsland

Näcken

1. Benämdes nekken. Höll till i Stora Lee och andra sjöar. Också i forsar och vattenfall. Han såg ut som en människa. 2. Nekken skulle komma upp och ta en. Akta dej, så att inte nekken tar dej, skrämde de gamla med. Di skrämde ongana för näcken. När en skulle bada, kas- tade man en sten så långt ut i vattnet, en kun- de. Se'n var det inte farligt att bada. Han hade inte makt då. 3. Inte känt. 4. Di sa, att nekkhästen gick och betade med korna vid sjön. Men det var väl inte annat di inbilla sig. Han skulle vara rosig. 5. Nekken kunde spela fiol. 6. Lerhôrn (?) från Lerhålan spela fiol så grant. Han skulle ha lärt spela av näcken Han / hade satt sig vid en fors om lussenatten, och då kom näcken och lärde honom. Det var det finaste ljud i fiolen. Och det hade näcken satt dit. Han kunde en bit, som hette näckens polska. Om han tog till att spela den, så fick någon skära av strängarna, innan han kunde sluta spela. Jag var sju år, när jag hörde honom spela. Om en kom till gubben, så fick en inte lov att ta i fiolen. Han var rädd, att det skulle bli missljud i fio- len sedan. 7. Näcken skulle ha en fårbog för att han lärde en spela. 8. Hörde inte talas om, att han kunde sjunga. 9. Inte känt. 10. Både den Onde och näcken ser ett (?) ont. Men det var allt skillnad på den ene och andre. Det var en halv båt i sjön. Den kallades nek- ken.

1941 Läs sägen →
Nössemarks, Dalsland

Bortbytingar

1.2. Det barn som en fick, när ett barn blev bortbytt, kal- lades för bortbyting eller byting. Båda orden begagnades för samma sak. 3. Om barnet skrek och var ute efter solens nedgång, så kunde det bli bortbytt. Om morgonen kände en inte igen barnet. De blev förhäxade av något ont. Eller trollen kom och tog barnet i vaggan och lade dit ett av sina barn i stället. 4. Det var inte annat tecken på att det var en bortbyting än att han var konstig och inte fullt som han skul- le vara. 5. Om trollet fick höra att deras unge skrek, så kom de efter den. Så en skulle gå ut om kvällen och få ungen att skrika allt vad han orkade. 6.7. Inte bekant.

1941 Läs sägen →
Nössemarks, Dalsland

Skatter

Det låg en drake på ett ställe och lyste på en skatt. Varmen spruta som en eldkost, när han for och lade sig på den penningskatten. Denna skatt skulle ligga på Skacksliden. Om en kunde föl- ja draken och se var han slog ned och var det lyste, så skulle en kunna ta skatten, om det var sju sambröder (?). En gång var det en som ha- de sett en grön mus där. Han talade om detta för en annan. Och denne sade: "Om du hade kas- tat hatten över musen, så hade en kunnat gå tillbaka och tagit upp skatten." - Det var en som försökte att ta upp en gryta med en peningskatt. Men han kunde inte tiga och då for skatten från honom. Detta är sägner jag hörde som barn.

1941 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //