En vallåt

Det var en gång en vallpojke och flicka som fått ett barn tillsammans; begge voro de mycket unga. Flickan framfödde barnet i skogen tidigt på sommaren när de båda voro ute och vallade Den unge fadern var själv barnmorska. Allting gick bra med både modern och barnet, och ingen i bygden visste om vad som hänt. När det led emot hösten skulle vallflickan hem och hjälpa till med skörde arbetet. Före hon lemnade bad hon fadern till barnet att denne skulle gå upp på en kulle och blåsa i sin näverlur för att på så sätt meddela hur det gick för honom att sköta om det lilla barnet. En tid efter modern gått för att hjälpa till / med skörden blev barnet oroligt och ville gråta fastän fadern gav det mjölk och skötte om det som han blivit lärd av modern. Då tog han sin lur och gick upp på den högsta platsen i narheten, och blåste i luren "Bengta! Bengta! barnet gråter" Modern hörde detta och sprang bort och tog sin naverlur och blåste däri: "Ture, Lure, gör det det: Mjölka kon, slå i hon, Mätt mitt lilla barn med det." Det hördes åter ett ljud från skogen, och då sprang flickan från sitt arbete. Några av de andra följde efter, och när de kommo till stället där djuren betade funno de den unga modern med barnet vid sin barm.