KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Östervallskogs, Värmland 1933

Vattenväsen (näcken)

Berättare: Gustaf Andersson (f. 1852)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

En gubbe från Dalen hade sett "näcken" i en bäck mellan Ivarsbyn å Björkenäs. Där var en liten bäck å en fors i den. I den forsen var det som gubben hade sett "näcken". Han var hårig på hela kroppen, hade långt hår på huvudet, långa armar å skägget lyste grönt. I sjön Östen skulle han också finnas. När "näcken" skulle spela, så ville han vara i en fors. Blev han störd så tystnade han å blev borta.

Socken Östervallskogs
Landskap Värmland
Härad Nordmarks hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Vattenväsen (näcken)

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Östervallskogs, Värmland

Tomtar

På gränsen mellan Östervallskog och Töcksmark lig- ger Tälgstensberget. Där var det en "täljstensgruva" som ar- betades till för "omtränt" 70 år sedan. Där skulle det vara så mycken "tôss" så det ryktet gick att de måtte lägga ned arbetet, för att de inte fick ha verktyg i fred. "Tôssen" ville helst vara i fred. han ville ha ber- get för sig. Han tålde inte att de arbetade där. Han satt i berget å pecka å slog till långt fram på nät- terna.

1933 Läs sägen →
Östervallskogs, Värmland

Tomtar

Gustav Andersson i Gate höll på att hugga ved. När det var middag, så lade han sig på backen för att sova. Rätt som det var så föll "vekasten" ned. Han lade upp den igen å hade jämt fått upp den, innan den föll på nytt. "Men då, berättade han, rann det i mig att jag hade ställt veden i "tôssens dref- teväg" (hans vanliga väg). När veden hade flyttats ett stycke åt sidan, så fick den vara i fred. "Hôt ä dä mä tôss", brukade en fråga honom. "Fullt mä tôss", brukade han svara.

1933 Läs sägen →
Östervallskogs, Värmland

Tomtar

En flicka i Björkenäs skulle gå till predikan en kväll. Det var hösten å månljust. När hon kom en bit på vägen, så fick han se en liten gubbe gå fram för sig i vägen. Han gick före henne ett par hundra meter, så vart han alldeles försvunnen. Hon hade aldrig trott på "tôss" förut, men sedan trodde hon det. Ett kvinnfolk gick förbi Östervalls kyrka en kväll. När hon kom mitt för kyrkan så fick hon se en karl med hög hatt på huvudet gå in genom kyrkporten å för- svinna. När hon kom hem på kvällen så fick hon hö- ra att den personen hade dött på morgonen den da- gen. En "rotegumma" blev sjuk. Det var precis som hon skul- le flyttas till en annan stuga. I den stugan nekade de att ta emot henne. Gumman dog där hon var./ I detsamma som hon dog, så slog dörren upp i den stugan, till vilken hon nekats komma, så att det bra- kade i hela huset. De trodde att stugan skulle ram- la ned. De blev så förskrämda. Sen blev de inte kvitt henne på länge därefter. Det var två gubbar, den ene bodde på norska sidan å den andre på svenska. De voro supbröder. Den ene av dem var så förfärlig att banna å svärja. Emellertid hade de gjort upp att den som dog först av dem skulle komma å hälsa på den levande. Det gjorde han också. När den döde kom, hördes det som det skulle susa av en fors i luften. Han var sig alldeles lik som då de levande såg honom sista gången här på jorden. "Du kunde ha låtit bli att komma", sade den levande. "Men jä feck inte låta bli, jä", sva- rade den döde. Både kläder å allt var precis detsam- ma som då han såg honom den sista gången. Klockarn i i Karlsvagn dog. En piga där blev skyld för att hon hade stulit penningar. Hon bedyrade att hon var oskyldig. En natt kom den döde klockarn å ville/ ha skjuts av en annan klockare. Det fick han. När han kom hem, så gick han in å talade om att penningarna var gömda i en kärna. På morgonen gick de å såg i en kärna å fann dem där. Han hade gömt dem i kärnan. Det var en flicka, som dog. Hon hade varit så ogud- aktig. När hon hade dött, så lade de henne i ett rum. De tog fina skor på henne. Så fick de se att skosulorna hade blivit bortslitna å kunde inte förstå, hur det kunde ha gått till. En kväll ställde sig en på lur å skulle vakta å se efter. När kl. blev 12 på nat- ten, kom en fin herre klädd i svarta kläder å hög hatt å gick in till henne. Han gick fram till kistan å bugade sig. Då gick hon upp å dansade med ho- nom. Hin onde kom som varg el. hund. I Bottner dog en gub- be. När han hade dött, så kom det flera ungdomar å fick se en svart hund där.

1933 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //