Transkriberad uppteckning

En gång var klockaren och prästen ute och jagade. Så småningom blev de hungriga och trötta och började söka efter ett hus, där de kunde taga in. De fick gå länge. Slutligen träffade de på ett hus. Innan de steg in, sade prästen: "Det är sed att säga nej tack först, när man blir bjuden på något Moran i huset kom och frågaade, om de ville ha mat. "Nej tack," sade prästen. Men klockaren var hunrig liksom prästen, och han sade ja tack. När klockaren ätit sig mätt, gick man till sängs. Prästen gav sig illa, för att var hungrig. "Du såg inte var de satte gröten ?" frågade han klockaren. Denne talade om, var fatet stod, och tillade: "Du kan ta lite med i näven till mig." Så gav han prästen ett ullgarnsnystan, som denne place- rade i sängen efter att ha bundit fast ena ändan i sin rock. Det var en stor stuga, och han önskade ju hitta tillbaka till den rätta sängen. Prästen fann gröten och åt sig mätt. Men / under tiden hade klockaren kastat nystanet till den sängen, där gubben och käringen låg. När prästen kom dit, sade han: "Här är gröten !" Käringen vände på sig och stönade. Då sade prästen: "Är du förmäten ditt troll !" och kastade gröten på henne. När prästen äntligen hittade till klockarens säng, sade denne: "Gack och tvätta dig !" Så pekade han på en tjärebolle och sade: "Där är vatten." Prästen körde i händerna. När han skulle draga upp dem, följde tjärebollen med. Utanför väg- gen stod käringen och tvättade av sig gröten. Därför sade kloc- karen: "Där ute är en vite sten. Gack och dröm av tjäran där. Och så gick prästen ut till käringen.