Transkriberad uppteckning

Enligt vad de gamla berättat bodde i åar och vatten- fall och i synnerhet i kvarnfall ett övernaturligt väsen, som kallades näcken. Min far har berättat, att han av personer, som sett honom, beskrevs som en liten gubbe, omkring en halv aln lång och med en liten fi- ol under armen. Han var klädd i grå eller grön kolt. Många skickliga fiolspelare sades ha lärt sin konst av näcken. Det tillgick på så sätt, att man tog fiolen med sig och satte sig vid åstranden och började spela. Oftast fick man sitta och vänta förgäves, men många gingo därifrån som de skickligaste spelemän. Den man, som lärt sig spela av näcken, var gamle Kvarnhultarn. Han kunde spela "näckens polska", och när han började spela den, var det omöjligt att sitta / stilla. Enligt sägnen skall den som får höra näcken spe- la och som då börjar dansa, ej kunna sluta därmed förrän solen går upp. Vid den s.k. Prästkvarnen i Gällstad (enligt andra be- rättare i Möllebo av samma socken) skulle det funnits en mjölnare som stod på förtrolig fot med näcken. På den tiden var det vanligt, att man fick vara vid kvarnen över natten, och många gånger hade näcken kommit in i kvarnkammaren med sin fiol och en lykta och börjat spela. En gammal sagoförtäljare, Jo- han på Högen (död 1931, 82 år gammal) berättar, att en gång när näcken kom in och spelade i ovan-- nämnda kvarn, var det en bonde som började dan- sa, då näcken spelade. Men det skulle han inte ha gjort, för han kunde inte sluta med dansen förrän när det började dagas, och då var sulorna på hans stövlar, strumporna och delvis även fötterna utslitna. En gång blev emellertid mjölnaren osams med näcken, som blev så ond att han gick till kvarn- / hjulet och drog detta baklänges. Mjölnaren hade då intet annat att göra än att slänga en eldbrand i vattnet, vil- ket förtog näcken hans makt. Man trodde även att näcken ville locka till sig barn, när dessa badade, varför alltid någon äldre person var med dem och kas- tade glödande kol eller ett stycke stål i vatt- net, innan barnen gingo i vattnet. Dessutom skulle man inte glömma att spotta i vattnet både före och efter badet. Att näcken ibland visat sig i skepnad av en häst, har min far talat om. På ett ställe skulle han upprepade gånger visat sig som en mycket stor och ståtlig häst. En bonde försökte fånga honom men misslyckades alltid. Alltid hoppade hästen ned i ån och försvann. Då beslöt bonden fara till en klok gumma och fråga om hon inte kunde hjälpa ho- nom. Den kloka sade, att han skulle skaffa sig en galgaspik (en spik som suttit i en galge). Av denne skulle han göra ett betsel, och när han sedan med / detta gick emot hästen, skulle denne låta fånga sig. Bonden gjorde som den kloka rått honom och lyckades fånga hästen. När han så "ärjat" med honom hela nat- ten och påföljande dag tänkte han att det inte skulle vara farligt att ta av honom betslet och låta honom äta ordentligt. Just som han tog av betslet, sprang hästen ned i ån och försvann. Innan man vattnade hästar i åar eller bäckar, skulle man alltid spotta tre gånger, annars kunde näcken ta "mot" (modet, styrkan) från hästen.