Horreds, Västergötland
Den dumme jätten.
En pojke var och vallade kor i skogen. Där fick jätten tag i honom,
och så skulle han då bli jättens dräng och hjälpa till att fälla träd.
Jätten drog ned toppen på ett träd, för att pojken skulle hålla den
åt honom. Men när den förre släppte taget, så flög pojken till
väders. "Var har du varit", frågade jätten, när pojken kom linkan-
de tillbaka. "Jag fick se en sådan illa grann fågel", sade pojken,
och så visade han en fjäder, som han hittat. Så skulle de då
bära hem trädet, när det var fällt. "Vill I gå före och ta toppen",
sade pojken, "så går jag efter. Men vi ska inte vända oss om, utan
jag säger ifrån, när vi skall rasta." Så högg pojken sin yxa i roten
och satte sig själv bredvid. Och jätten fick ensam draga det
stora trädet. Efter en stund sade pojken: "Nu kastar jag av!"
När han såg jätten torka sig om pannan, sade han: "Det var väl
ingenting att svettna för!"
På kvällen skulle pojken hjälpa jätten att vattna krea-
/
turen. Men när han fick se jättens stora spänner, så förklarade
han, att de var alldeles för små för honom. Som inte jätten
kunde skaffa några större, fick han vattna sina kreatur själv.
Så skulle då pojken och jätten gå till logen och tröska.
Ditkommen började pojken att skåra i sparrarna. Jätten förundra-
de sig över detta. "Jo", sade pojken, "sådana små prejlar, som I har,
kan jag inte tröska med." Så var han ur räkningen för det arbe-
tet också.
Nu gick jätten till jättakäringen och beklagade sig. Denna
sade: "När pojken har lagt sig, så tag nöjan (klubban) och slå
ihjäl honom!" Så gick hon och bredde över pojken och sade: "Sov
gott till i morgon bittida, då vi väcker dig!" Men pojken förstod, vad
som var i görningen. Han slog grädde i kärnan, satte en röd luva
på den och lade den i sängen. Själv kröp han och lade sig under
den. Käringen kom för att lyssna, om han hade somnat. Hon gick
strax tillbaka. "Nu mått du gå in!" sade hon till jätten. Jätten
tog sin största klubba och måttade mot kärnan i sängen och slog
till. Grädden stänkte i skägget på honom. "Jo du", sade han till
gumman, "nu är han då död, för göret (inälvorna) stänkte i skäg-
get på mig.
/
När pojken kom in på morgonen, sade jätten: "Vad, lever
du än!" "Ja,"varför skulle inte jag leva", sade pojken. "Kände du
då inget i natt? undrade jätten. "Åjo", sade pojken, "jag kände
väl så pass som ett loppebett." Då hade jätten fått nog av ho-
nom. "Är du nöjd med att flytta, om du får så pass med pengar,
som du orkar bära?" undrade han. "Ånej", sade pojken, "så mycket
begär jag inte, men jag kan ta så mycket, som I orkar bära!"
Så måste då jätten följa honom mot hemmet. Men åskan börja-
de gå, och då vände jätten och sprang hem. Pojken hade att bära
flera dagar, innan han fick hem alla sina pengar.
