Gräsmarks, Värmland
Folksaga ”om den rika, och den fattiga gumman”
Det var mycket länge sedan, som två vandrare
kommo fram till en större bondgård i Gräsmarks
socken i Värmland. De vandrande var Sankte Per och
Kristus. Utanför gården mötte de ”mor i huset” och
som det började att ”skymma på” så frågade de om
de kunde få ligga där över natten. Nej jag kan
det inte så, svarade bondgumman, så jag kan ta
något nattfrämmande, men ett stycke längre bort
bor det en ensam älldre kvinna, där torde ni få
stanna. De båda vandrarna gingo vidare till
en liten grå stuga nära vägen, der gingo de in.
God afton mor! säger st Per. Kunde vi få hus över
huvudet här i natt? jo det kunde ni få, men
jag är mycket fattig, så jag har nästan inga
ängkläder som ni kan ligga i, å inte till mat,
men vill ni ända stanna så får ni det gerna!
/
om en stund säger gumman, jag har litet havre-
mjöl som jag skall koka litet välling av, men
ingen mjôlk att blanda i om ni vill hålla till-
godo? Ja tack! och gumman och de främmande
männen åto under tystnad vattenvällingen
som smakade bra. När de ätit tog gumman fram
ett gammal täcke och vandrarna lade sig på
golvet och sov ganska gott hela natten.
Om morgonen när de voro färdiga att gå
frågade de vad nattlogiet skulle kosta? Ja
det är intet att ta något för så dåligt som
dä ha varit!
Då säger den ene, -som nog var Kristus -
ja ja, något ska ni ändå ha, å så mycket ska
vi göra, att det första ni tar er för med
i dag, så ska lönen därför bli dryg.
En stund efter det männen gått, tog gum-
man fram en stump blångarnsväv, som hon
/
tänkte gå till en handlande å byta sig till
något till mat. Jag får mäta hur långt
det är, hon mötte med alnen, det blev många
alnar. Det var märkligt tyckte hon att den
tygbiten var så lång. Emellertid fortfor
hon att mäta tils hon kom till hundra al-
nar och ändå var det ej slut på ”blâggârns”
packen. ”Det var en välsignad man som sade
att det första jag tar mig före i dag skulle
bli drygt” nu får jag stor betalning för det
de fingo hus här i natt.
Snart kom en gårdfarihandlare och gav henne
efter 50 öre alnen för blâggârnsväven å gumman
fick så mycket pengar därför, så hon hade
alldrig i sitt liv havt så många riks-
daler i sitt liv förr.
Så nog blev det ”drygt” resultatet av
det hon tog sig för den gången.
/
Någon tid därefter kommo de vandrande männen
samma väg, det var åter kväll, de mötte nu den rika
gumman utanför hennes hem. Hon sade, jag tycker
jag känner igen er, som de som gick här fram för någon
tid sedan, kanske ni vill ha hârberge över natten
även nu! Tack det vill vi! om kvällen förplägade
hon vandrarna med god mat och dryck, likaså
om morgonen. När de skulle gå så fråga de
vad det kostade? Ja om jag får som den
gumman ni hade hârberge sist ni vär
häråt så ä jag nôjd. Det får ni gerna sade
en av männen.
När de gått tänkte gumman räkna några pen-
gar som hon hade liggande, så skulle det bli mycket
pengar om det gick för henne som för den
fattiga gumman när denna mätte sin väv.
/
Men, innan jag tar mig för att räkna pen-
garna, så får jag vist gå ”nolom vägga
å sätta mej” litet grand.x
När hon suttit där en stund så tyckte
hon det blev ”drygt” och när hon ytterligare
suttit en stund till sade hon, liksom för sig
sjelv, det var väldigt ”drygt” med det här!
Och hur drygt det blev för gumman vi-
ste inte berättaren, men tillade, att hon
kanske ”sitter dâr än i dag”.
x Det torde här få anmmärkas, att i de värmlän-
ska skogsbyggderna, fans fö ett århundrade sedan
på många gårdar ej något avträdeshus
utan det var att s a s att ”sätta sig nolom vägga”
när behovet kom.
