Transkriberad uppteckning

Ännu medan jag var pojke, snarade man ofta hare. Man glödgade tunn järntråd, eller ock tog man mässingstråd. Av denna gjorde man en snara, vid vilken man fäste en ca 1/2 m. lång träkäpp. Trådens längd från käppen till öglan i snaran skulle vara så avpassad, att sedan haren fått huvudet i öglan skulle han genom att sparka med bakbenen, då han försökte fly, själv draga till öglan. Vid varje skutt drogs snaran åt allt hårdare. Skulle han genom sitt skuttande ej dra åt snaran, så fastnade käppen alltid i någon buske eller mellan några träd och drog till. Hade huvudet en gång kommit in i öglan, var haren snart strypt. Jag var många gånger och snarade harar, men en / gång kom jag just som en hare gått i öglan, och det hemska skrik haren uppgav, då han strypte sig själv, tog bort all lust på mig att vidare be- driva denna sorts jakt. Man kunde också sätta upp snaran i någon gär- desgård, där man visste att haren gick igenom. Då behövde man ej någon käpp. Det var ej svårt att finna sådana platser i en gärdesgård, där haren hade genomgång, ty han brukade alltid gnaga eller bita i störarna där. ______