Transkriberad uppteckning

Det var en kolare som var på väg till kolmilan i sko- gen. På vägen kom han i följe med ett grannt fruntimmer. Hon sade inte något och inte han heller. Hon gick på si- dan av honom, men på vägen gick hon aldrig. Han trodde att han skulle bli av med henne, men när de kom fram till milan, så frågade hon vad han hette. Han ville inte tala om detta utan sade att han hette "själver". Hon var efterhängsen och gav sig inte, men då ryckte han till sig en eldbrand och kastade på henne. Då blev hon bränd och sprang därifrån och skrek "själver har bränt mig, själver har bränt mig." Sen var han kvitt "skog- råa". Det var en annan som träffade på en "skogrå" i skogen. Han hade bössan med sig. "Om jag får ladda käppen din", sade hon, "så skall du få skjuta allt möjligt sedan." / Han tyckte det skulle vara roligt och fresta så hon fick ladda bössan. "Här har du käppen nu", sade hon, "men tag den aldrig med hem. Hon skall stå i skogen." När hon hade sagt detta, så blev hon borta. Han ha- de gått litet, så kom det fullt med orrar och satte sig i tällerna. Han laddade och sköt den ena efter den andra, tills det var slut med både hagel och krut. Då hade han en hel hög med orrar. Han knöt ihop dem, kastade dem på ryggen och gick hem. Bössan ställ- de han ifrån sig under en gran. Men efter den dagen orkade han inte vara ifrån skogen någon dag och till sist kom han inte hem om nätterna en gång. Men var gång han kom hem hade han fullt med villebråd. Till slut blev han som konstig, och ville inte vara ihop med folk. De fick honom inte att tala. Då förstod de att han hade kommit ut för "skogråa". Men en gång så smög de sig efter ho- nom och tog bössan och laddade den med en kula som det var skav från kyrknyckeln i och så sköt de över honom. Sen fick han aldrig lust att gå / till skogen. "Skogråa" hade fått makt över honom helt och hållet. Mor var så rädd när hon skulle åt skogen och plocka bär, för hon var rädd att "skogråa" skulle komma och förvilla henne el. att hon skulle få se henne. De påstod, de gamla, som hade varit utför henne, att hon var farlig, för hon kunde skapa sig till allting och förvil- la folk så att de gick dit de inte skulle gå. Det var farligt att bära på granris. Hon fick makt med folk då. När när[sic!] far till farfar min var ute i skogen med en kälke för att dra hem ved så fick han se en kä- ring i skogen som hade "e stor veböle" på ryggen. Han tyckte att det var en av grannkärringarna, så han ropade på henne. Men hon låtsades om nå- got utan blev alldeles borta med en gång. Då tänk- te han att han skulle gå och se vart hon tog vä- gen, men då blev det som "vebôler" vart han såg. Till sist visste han inte vart han var. Ha- de han inte sett spåren efter kälken så hade han nog inte tagit sig hem. Han tyckte att det bröt / och slog i kvistarna runt omkring. Han kom inte ihåg att säga Fader vår. Hade han nämnt något sådant så hade han blivit av med henne. Han svor väl i stället, tänker jag, å då blev det värre. Hon kunde förvandla sig till djur och allt möjligt. Det var en som sköt på "skogråa", men när han kom fram så var det inte annat än en hög stubbe. När han gick därifrån och såg sig tillbaka, så var stubben borta.