Transkriberad uppteckning

Skogsråa hade sine strôk nerefter sjön. Där var det inte säkert än att en kunde träffa på henne. Hon var som en vanlig människa. Hon kunde likna sig vid vilket fruntimmer som helst. Vi hade en rotkäring som talade om att hon hade mött henne en gång hon skulle gå med mat till kârn sin. Denna rotkäring stannade å talade till henne å sade: ä du ute å går, Li- sa?" För hon trodde att det var en grannkäring. Hon var precis lik henne å hade samma slags schal å klänning. Men denna Lisa hade inte varit ute något den dagen. Rotkäringen tyckte det var så konstigt, för hon fick inte något svar. "Skogråa" kunde en inte lita på, för om hon ville så ställde hon att en inte kände igen sig / var en var. Jag vet att det kunde förekomma att en del blev "förvillade" alldeles invid stugan å inte visste var de var förrän de kom in å hade varit inne en stund. Om en var ute i skogen, så fick en inte ropa namnet på varandra, för fick hon veta namnet, så fick hon makt. Om en kom till att gå över en väg, där skogråa hade gått, å en hade bössan med, så var det inte att tänka att en skulle få något, för då blev det otur.