Transkriberad uppteckning

Det var en spelman här som hade lärt sig att spela en marsch av "fôrsgôbben". Han fick höra en läta i forsen en gång å den kom han ihåg, så att han kunde spela den, när han kom hem. Fôrsgôb- ben spela varje torsdagsnatt, å då höll han sig i en fors, för han kunde inte spela annars. Men näcken kunde inte spela mer än varje mid- sommarnatt. När han spelade då, var det som sorg i melodin, för han var evigt fördömd. Han spe- lade på harpa. - Di som hade sett honom i sjön så sa di att han hade så långa armar med hår på. Så var han hårig både i ansiktet å på hu- vudet. Strängarna på harpan var av grön vass. Näcken var farlig. Det kan jag förstå, för om det var någon gång en skulle i sjön å bada, så / skulle en kasta en liten stålbit i sjön, för att inte näcken skulle kunna komma åt en. Han tog de som drunknade. Han sög ned dem till bot- ten, se'n släppte han dem aldrig. Han skulle va- ra efterhängsen på kvinnfolk, så om de gick så att han kunde locka dem till sig, så var de förlora- de. Om en nämnde namnet på näcken så blev han borta. Han ville inte visa sig då. "Sjöråa" rodde i en halv båt. Då kom hon så det stod vitt kring henne. Men se'n blev det oväder. Jag vet inte annat än hon levde ensam. "Källråa" skulle finnas i källor å dammar. Men hon skulle trivas bäst i djupa källor. Hur hon skulle se ut vet jag inte, för det var inte tal på detta annat än att barnen skrämdes.