Vid Prästfallet här i Nysund är ett berg, slätt som ett golv annars, men där är märken efter jättar- nas fötter o händer, o man ser var barnen setat. En jättekvinna där tog opp både en bonde o en harv o oxarna i sitt förkläde o gick för att visa jätten o sa: "Se sånne små kryp ja hittat!" "Ja, bär dem tebaka," sa jätten, "dä ä de som ska bruke jola ätter ***ôss." En jätte skulle bygge opp e körke, o prästen skulle gissa namnet på jätten, i annat / fall skulle jätten ha prästen, när körka blev färdig. Prästen gissa på många namn, men de var fel. Men så gick prästen förbi ett berg, o inne i berget hörde han jättegum- man sjunga för sitt barn. Hon sa': "Tyst, pappa Skalle komme hem i kväll mä Sante Ola ell!" Då gick prästen te körka o sa': "***Slô rätt på spira, Skalle!" Det var bara spiran kvar då att sätta dit. Men då blev jätten arg o sa': "Inte ä denne körka färdi o aldri blir ho!" Sen ramla han ner o slog ihjäl sig. De byggde sen, men det som byggdes om dagen revs ner om natten, så kyrkan blir aldrig färdig. Det var jättar som gick med två stora stenar o skulle slå ner kyrkan i Örebro. Stadsborna bad / en skomakare om hjälp, o han tog med sig ett helt knippe gamla skor o gick o mötte dem. De fråga då honom hur långt det var till Örebro. "Dä ä så långt så ja ha slete ut alle desse skora," sa' han. "Då ger vi hundan i det," sa' jättarna, la' ner stenarna o vände om. Stenarna blev liggande ett stycke utanför staden.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
