När morfar o mormor begrovos här var det ena gången 24 hästar i likföljet o andra gången 22. De karda grå ullkarder o hängde opp här o där på väggarna i rummet där den döde stod på bår. Sen risa de golvet där, o likaså risa de utanför begravningsgården o utåt vägen. Till begravningen bjödos grannar i tre à fyra gårdar (byar) omkring, alla äldre. Här var det Sinnerud, Gökhult o Kvarntorp som hörde ihop. Sen skulle alla släktingar bjudas. / Begravningar var mest på söndag, de samlades på morron i begravningsgården, sen var jordfästningen före gudstjänsten. När de kom tillbaka, var det först kaffe, sen skulle de spisa, äta, dricka o supa. De satt vid samma bord, särskilt när det var stora rum. I mitt föräldrahem var en stor sal med ett långt bord o sen bord efter sidorna (i hästskoform). I rummet, där den döde stod, satte de också opp lakan för fönsterna, o på morron vek de undan dem. Äldre skulle köra lik- vagnen o äldre skulle bära kistan om en äldre person var död, var det en ung, skulle unga personer / bära. De hade båren, där liken stod, på axlarna o bar, sex karar, vanligen släktingar eller närmaste grannar. Grannarna bruka sätta ut granar eller risa nån bit vid sina gårdsgrindar, de hacka riset o strödde ut det på den tiden. Det var särskilda personer till att tvätta o svepa de döda. De gamla bruka tala om, att de gjorde svepningen själva, men det minns inte jag. En i Vårbo här i Nysund gjorde kistor när jag var barn, han gjorde en åt sig själv också som stod i många år, när han var söpen, la' han sig i den. Det var svarta kistor / åt äldre folk o ljusa åt barn. Lite hyvelkaser lät de allt ligga kvar på botten, men någon betydelse med detta vet jag inte.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
