Det var ett gammalt folk vid Kvarntorp i Finnerödja som hade dräng och piga. Dessa var där länge, o de fick löfte att få ärva sitt husbondefolk. Mannen dog först och sedan gumman. Men det var ingenting skrivet, så att drängen och pigan fick ingenting, barnen kom och tog alltsammans. Men sen gick gumman igen, de mötte henne mellan hemmet och kyrkan där, o de såg henne inne i köket likadan som under livstiden. Och detta har hållit på nästan ända tills nu, / och ingen har kunnat tala med henne. Det var så underligt väder också när den gumman begrovs, ett yrväder så prästen höll på att inte ta sig dit. Så fort de öppna graven, så rök hon smitfull av snö. Om de tog något på kyrkogår- den så fick de inte fred sen, o detta skulle nästan följa hela släkten. Men några benskärvor från kyr- kogården var också läkemedel för någon sjukdom, men om de skulle få fred, måste de ockskå bära dem tillbaka.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
