Det var ett ställe som de kalla Böxberga här i Nysund där jag var med och rev kol som pojke. Jag och kolarens pojke gick hem för att äta, men då sa kolarn: "Ni får ta mä lite mat åt mäj." När vi kom igen, skoja vi mä gubben o sa: "Ha ni inte hat ***nôa fästmö här?" "Inte fästmö," sa han, "men nog va dä e här som va så grann." "Dä va nog fästmö," sa ja, "dä går e här som de kaller Tall-Maja." Sen skulle sonen å jag vaka på kolen, men jag / somna när jag höll vakt. Men då fick jag en örfil så käken blev sned. När sonen kom o skulle byte av mäj, sa han: "Va ä dä mä däj?" Men jag sa ingenting förrän på morron, då tala jag om det, "det var för jag sa så där om Tall-Maja," sa jag. "Ja far hade henne allt inne hos säj," sa han. Min far, Lars Johan från Lämåsen i Nysund, höll på med en kolmila. En söndag skulle han gå till kyrkan, då bad han en annan vara där o sa till honom: "Så fort du hör att dä knacker på dörra, så ska du gå o se efter om det är fel med milan. "Ja," sa han, men han sov o hörde ingenting förrän / det tog dörren o kasta den utåt fallet. Då blev han så rädd, men så knacka det igen, men han tordes inte gå till milan, utan han sprang hem. Men att det var hål på milan, såg han.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
