Transkriberad uppteckning

När jag var barn, fick jag gå opp till farmor när hon skulle klä sig för kyrkan, hon klädde sig i "mösse o stycke". Det var en spets framtill o en mössa som var blå, ibland ljusare o ibland mörkare blå o broderad med silke i lysande färger. Broderierna såg ut att vara gjorde i kejdesöm. Baktill var en stor rosett av band i samma färg som mössan. Flickorna fick sådana mössor till konfirmationen, när de förhördes, skulle de ha ljusa mössor o svarta när de gick / till nattvarden, så hade jag. På påskdagen o juldagen skulle de vara svartklädda, så att då hade kvinnorna mörka mössor till kyrkan. Mössorna var broderade riktigt fint med blommor o blad. Sedan hade de en huvudduk utanpå mössan när de var ute. Klänningarna förr var sydda med korta liv till midjan o ringade runt halsen. Sedan tog de en schal snibbvis över ax- larna, denna kunde vara med mörkare botten, ofta i brunt, o så med blommor i ljusare färger, det var fina ylleschalar. Och på huvudet hade de alltid silkesdukar. Schalen sattes ihop med / en mässingsnål framtill, den var så lång och försedd med en rund knapp opptill. Andra spännen såg jag inte. Klänningarna var hopsydda i midjan, kjolen var rynkad, o ärmarna var raka, smalare o vidare. Klänningslivet knäpptes framtill med häktor, knappar kom först på senare tid. Häkterna satt under, så de ej syntes. - För det mesta var det randiga klänningar men även rutiga o svarta när det skulle vara så. De syddes av hemmavävt tyg, o i Åtorp var färgare som tog emot o skicka till Örebro De hade särskilda vardags- klänningar o gärna flera stycken som snygga, det var roligt att byta om när de gick till kyrkan. / De hade också svarta för- kläden på till kyrkan, midjeförkläden så långa, av siden o av svart tyg också. För längre tillbaka sedan var det kappor av kläde, de var sydda som en klänning o hop- sydda i midjan. Livet var hop- knäppt fram. Kapporna var lite grand vadderade, de kalla dem för "***kôlter" (koltar), i midjan var de rynkade. Men om sommaren hade kvinnorna mest schalar, sådana som de tog i snibb. Kvinnorna hade vanligen fingervantar på händerna, släta, svarta. Om vintern hade de "utta- påkänger" med läderknappar, de kängerna var gjorda av grovt läder o knäpptes. Och om våren, när det / inte var så kallt, hade de galoscher av läder. De hade en stickad under- kjol på sig x o andra också med bård neromkring o konstvävda ibland. De hade också vita under- kjolar, vävda i hålkrus o med bårder men i samma färg. Sen hade de underkjolar av grövre bomullstyg till vardags. De tala om att de haft linnen sydda av två sorters väv, grövre o finare, men så hade aldrig farmor o aldrig mamma. Vi spann själva till långa linnevävar, på senare tid blev det bomullsgarn till varp. En liten bror till mig fick en kolt, sydd som åt en flicka, hopsydd i midjan o rynkad som en klänning. x stickad som ett täcke. / Det var svarta brudklänningar förr som jag minns. Jag var på ett bröllop i Rudskoga sn. som ung. Bruden hade svart klänning på själva bröllopsdagen, ner på kjolen var tre kappor. Sen hade hon slöja o myrtenkrona. Dagen efter hade hon en röd klänning på sig, o så fäste hon granna band i håret som hängde ner. Dräkten på begravningar var svart med vita förkläden o breda band på dessa o en spets nertill. De närmast sörjande hade så. Sorgslöjor såg man aldrig då, det var svarta silkeskläden bara. De var nog sorgklädda en tid efter dödsfallet men ej så länge som nu, o de fick ej ha en färg i rött på länge. / De gamla klänningarna var löst sydda, fjädrar kom senare. De hade lösa väskor under kjolen, knutna om livet. Så här var kvinnorna hos allmogen klädda, de finare mäniskorna i socknen, från herrgårdarna o så där, var ju fi- nare klädda också. Dessa satt på orgelläktaren i kyrkan, dit fick inte vi andra gå opp.