Transkriberad uppteckning

Min mormor bota ”bleksot” på flickor, för det var flickor som fick den sjukdomen. Hon plocka gåsaskit och slog på brännvin och gav dem. Det var många som var till henne och blev bra. Mormor läste bort tandvärk. Jag minns inte om det var sju eller åtta stickor hon skar till. Hon spetsade dem i ena andan så att de blev vassa. Se’n petade hon i tandköttet vid den sjuka tanden med var pinne, så att det kom blod på spetsen. Se’n gick hon och grävde ned pinnarna i en myrstack. När hon hade grävt ned dem så läste hon Fa- der vår baklänges. Men om en tog i ett självdött djur så fick en tandvärken / tillbaka. Mormor hade bott mig för tandvärk på detta sättet, men jag råkade att ta i ett självdött djur och tandvärken började genast. Se’n fick hon bota på samma sätt, men se’n har jag aktat mig. Greta i Lia botte för engelska sjukan. Hon vira en tråd om halsen, vari en påse var fäst. Så skrev hon på en lapp och lade i påsen. Vitlök och örter fanns i påsen. En var strängt förbjuden att öppna påsen. Gjorde en det, så gjorde han ingen värkan för den sjuke. Påsen skulle falla bort av sig själv. Man fick inte mär- ka när och vart han föll. Det skulle ske omärkligt. När påsen föll bort, så skulle en vara fri från sjukdomen. ”Frôst” – till bot för sådana sår hade en bränn- vin i svingalla i en butälj. Så smörjde man på frostsåren med detta. Blev en hastigt sjuk, så spotta en tre gånger och släppte ett ellakôl tre gånger / mellan linnet och kroppen. Så var en bra på morgonen. Det första en kände sig illa- mående på kvällen, så tog en av linnet och spotta genom det och hade ellabranden genom det. Vid sådana tillfällen hade di blivit ”kramata”. En hade kommit emot något ont, en död eller stött ihop med dylikt. Di brände linnetrasor och tog in för ”gekt och rematisk”. Jag var så usel av gikt och reumatism, men jag kände mig myc- ket bättre, när jag hade tagit den kuren. ”Gulsjuken” skulle en kurera bort med att dricka vatten som var kokt på mossa som en tagit på norra kyrkoväggen. ”Hôll” fick en, om en sprang mycket. Det var vanligt, när en var yngre. Var ingen annan bot än att sätta sig och pusta. Så, ifall en fick ”hôll” i magen, värmdes gryt- eller pannlock, som lades över brös- tet. Så lade man ylle om. Det skulle / drivas bort med värme. Kikhosta drevs bort med ”märamjölk”. Vitlök åt en, för att en skulle hålla sig fresker. ”Klåe” – fick en om en kom att ta på stäl- len som ormar, paddor, igelkottar, hade varit. Smörjde in kröppen med brännvin eller tjärvatten. Saltvatten begagnades också. En gång fick jag ”knarn” i ena handle- den. Då gick jag till ena kloker gumma. Hon tog en brädlapp och lade över hand- leden. Se’n tog hon tre råghalmstrån, som det var tre leder på. Dessa lade hon på brädet. Se’n tog hon en täljkniv. Så fick jag fråga: Vad hugger du för. Då svarade hon: jag hugger för knesken, knarren och trôt. Så fick vi säga för var led hon högg av på stråna, och det var tre. ”Näsblog” var inte ovanligt. Men då hade en inte annat att göra än att kasta sig / på rygg, och så tog en något kallt, en sten t.ex. och höll under ”taskarna”. Var det ett fruntimmer så skulle hon hålla stenen över ”musa”. När en hade skurit sig eller huggit sig, så tog en ”skärgräs” och band om såret. Smuts i ögat tog en bort med en ”krävde- sten”. Man stoppa den i ögat, så gick han runt i ögat och tog smutsen med sig. Så- dana stenar hade en alltid till hand. När en åt kräftor, så tog en tillvara sådana stenar. ”Storsteget” gick att bota. Då användes en dörrnyckel. Man vred tre gånger med och tre gånger mot solen. Men det skulle vara fästmön eller en ogifter flicka som skulle göra det på pojkar. Nyckeln hölls för det sjuka ögat. Något skulle läsas, men det minns jag inte vad det var. Stämma blod – då skulle en knyta hårt / om det vänstra lillfingret och nämna den dåliges namn tre gånger. Den som hade ont av ”vassvätta” skulle gå till kyrkogården och göra något. Men det kom- mer jag inte ihåg. Om en havande kvin- na ställde sig på kyrkogården och pessa, så fick barnet ”vassvätta”, så att det vät- te under sig om natten. ”Tôrsk” fick ungarna, när de var små. De blev alldeles vita i munnen. Det blev som vit ost. Grädde och modersmjölk var bra för den sjukdomen. Om vårtorna knöt en en tråd. Se’n när en hade knutit, så tog en tråden och lade un- der en jordfast sten och läste: ”När denna tråden ruttnar, så skall mina vårtor gå bort.” När en gick från stenen, fick en inte vända sig och titta. Fick en ”örsprång”, så fick en gå till ena kvenna, som diade, och hon fick mjölka / i örat på en. Det var boten. Ben från kyrkogården var nyttigt för sjukdom. De tog ben till sig i sängen och låg på, för att de skulle få sjukdomen med benet till kyr- kogården, för när de hade legat på benet några nätter, så bars det tillbaka till kyr- kogården. Om någon var tillreds att dö, så kunde en sjuk, eller en som hade utslag, oxel eller mär- ke på kroppen, passa på att be den döen- de, att han skulle ta det med sig. Då kun- de den sjuke säga som så: ”Du skall vara snäll och ta min sjukdom med i graven”. Det finns en tös här i Sil. Hon är 18 år och har fallansjuken. Di har försökt att få bort den med att de bränt hennes underkläde flera gånger, men det har inte hjälpt. Ormbett hade en inte annat att ta till mat än att ta in brännvin och knyta med en tråd ovan såret. / Om en fick orm eller ödla i magen, så skulle en värma upp nymjölk och hålla sig över ångan. En skulle låta ångan kom- ma in i munnen. Då rann ormen eller ödlan ut. Mina förfäder brukade vara till Husaby och få vatten i S:t Sigfrids källa. Det var till bot mot sjukdomar. Då brukade de lämna en slant vid källan.