Transkriberad uppteckning

Förr så var det gott om skogsväsen på Billingen, både mannliga och kvin- liga. Det var en ogift bonde en gång, som gick på berget och letade efter si- na hästar och då mötte han ett grant fruntimmer. Han sade till henne "Har ho sett mina hästar, Mi lella?" hon sade då; "Står han ve va han har sagt, skall jag visa er hästarna". De blevo bekanta och så småningom gifta. Och äktenska- pet blev lyckligt, fast han var elak vid henne. När smen en gång skulle sko en unghäst åt honom, var det omöjligt att binda hästen, han bara slog sig lös. Till slut kom hustrun ut och undrade vad det var fatt, bonden sade då, "Gack du in för det här är inget kvinnofolksgöra", Hon gick då fram och tog hästen i fånget, som en lammunge och lade ho- honom på rygg och höll alla fyra fötterna på en gång, medan smeden skodde. "Usch i all min dar va du va starker, att du inte slått ihjäl mig för länge sedan jag som varit så stygger vid dej". Då svarade hustrun undergivet som vanli vanligt "Nä ja mins va jag lovade prästen när vi gifta oss. Efter den stunden / var bonden som en omvänd hand mot henne. Det var ett kvinnligt som hade en dräng på Frostagården till fästman, en gång när han var uppe på Bornaberget och friade, kom hennes släk- tingar och ville slå ihjäl honom. Hon skrek då till honom "Gack på åkern den mjuke och inte på vägen den hårde, så kan de mina dej inte röra." I Borna hade de en kort och en lång dräng, som var i skogen på vedhygge, när de låg och sov middag, kom skogsfrua och började dra i bena på den lil- le, för att få dem lika långa som den andres, det gick inte och då sade hon, "Jag skall gå efter min bilamånga och göra bena lika långa, men då måste de ge sig iväg!"