KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Agnetorps, Västergötland 1938

Tomtepesar

Berättare: J.D. Nilsson Mjöln (f. 1844)
Upptecknare: Nils Sjöholm

Transkriberad uppteckning

Sådana trodde folk att bönder hade om det fick fas- ligt väl i händer före och inte förstörde det de förvärvade. Min morfar var förmögen, men en fullt hederlig karl och den skylde de för att ha tomtar, när de inte ville näm- na namnet tomtar sade de "Draspik".

Socken Agnetorps
Landskap Västergötland
Härad Vartofta hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Tomtepesar

Fler sägner från Västergötland

Se alla i Västergötland »
Agnetorps, Västergötland

Vårhalvåret

Vid Vårfrudag skulle man börja lägga sig utan lyse. Mars med sitt skägg lockar alla barn utför vägg, sen kommer april med sitt ludna skinn och kör alla småbarn in. 1 maj - dricka märg i bena. Ingen bestämd dag för vallsläppning. Påskeldar har de ännu. Valborgsmässodan hade de i min barndom, men det är bortlagt nu.

1941 Läs sägen →
Agnetorps, Västergötland

Vattenväsen

De gamle berättade att om kvarnarna gingo under den tid Necken skulle passera så bröt han koggarna på hjulen. När jag som ung var mjölnaredräng i Blixtorp upplev- de jag ett övernaturligt äventyr, som jag än idag inte kan förklara. Jag var satt att vakta kvarnarna, den övre och den nedre gingo, men den mellersta stod stilla för vi hadde uppe sten för att pigga. När jag var i övre kvarnen fick jag höra hur kvarnen, den meller- sta, började gå, jag sprang dit för att slå ner damm- luckan, men den var nerslagen så inte en droppe hadde kommit på hjulet. Om en stund började hon gå igen; jag sprang åter dit men kvarnaforka var ner- slagna även nu. Det är att märka, jag hade inte so- vit och söpet har jag inte gjort i hela mitt liv. / De gamle sade att Necken kunde komma som en häst, och då satt det en svarter pån som det rök eld ur halsen på. Ibland kunde han komma som en fin fru uppe i kvarndam- men, hon var klädd i grönt och hade grönt hår, hon lek- te med gäddera, det var hennes docker. Lussenatta var necken med och malde, då var det inte lönt att gröpa slösäd, utan den natten skulle det malas stritt korn, annars rök koggarna. Näcken välte båtar och drog upp pålar, som båtarna voro fästa vid och skickade iväg alltihop neröver, för sådana som han var förargade på. Att försöka täta en båt som Necken gjort läck, det gick inte.

1938 Läs sägen →
Agnetorps, Västergötland

Skogsväsen

Det var en bonde som skulle gå till sin egen skog och hugga stockar i skogen mötte han en fru, som sade till honom "Du får inte såga ner min skog för då skall jag blåsa ner alla träa". Som det var bondens egen skog brydde han sig inte om det, utan började hugga, men yxan for av skaft den dan så ofta, så han hade bara fått ner tre trä när kvällen kom. På natten blev det storm så alla mogna trä hade blåst omkull, men grannskogarna voro lika bra. Skogsrå ville åt manfolk, men den kar, som de lockat på sig han fick sedan aldrig åtrå efter vanliga kvinfolk. De som förargade skogsfrua kunde få örfilar av henne så det blev stora röa blemmer på kinderna, detta kunde hon göra och vara osynlig. / De som rået förargades på kunde hon locka vilse, detta kunde motas, bara de kunde vränga av sig rocken och ta den avigt på. Men det ville konst till, ty rockärmar- na satt som de varit klistrade fast vid armarna. Några andra än kvinliga skogsväsen hörde jag inte talas om, men de var karagalna och skogshuggare och kolare kun- de berätta hur de frestat dem. I Blixtorp bodde, när jag var barn, två gamla bröder som inte var gifta, de voro kolare och de skulle hela sitt liv ha älskat skogsväsen. De hade god hjälp av dem, ty ingen kunde resa en mila så fort som de och ingen kunde få tag i så passande virke inpå milan som de. Aldrig hade heller någon hört att en mila flammat upp för dem. Vid Korsmossen i Edhem var ett "le" där en skogs- väg svängde in, här var en stor gran med grenar som hängde ut över vägen, den granen kallades för "karamåttet", för bön- derna glömde sig alltid de som var långa och slog huvudet i en gren. De sade att skogsfrua inte ville ha längre / karar intill sig i skogen än som måttet visade. Skogsfrua i Edhem hade lockat en kar under sig i sko- gen en gång, men som de låg och vänslades, så släppte drängen sig. Detta förargade frua, så hon gav sig av och när drängen kom till besinning låg han och krammade en enebuske.

1938 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR