Transkriberad uppteckning

"Den svenske bonden har aldrig varit livegen under adeln, men i våra tidigare danska land- skap finnas minnen från feodaltiden. Vid restaureringen av källarvåningen i Vallens gamla slott (Sydhalland) påträffa- des skelett efter personer, som blivit inmurade, och på en liten holme i sjön, mitt för slot- tets fönster, fanns galgbacken, som minde om godsägarens domsrätt och fullständiga makt över bönderna. Utan laglig rätt utövades troligen denna makt ännu någon tid efter landskapets införlivande med Sverige. Hårdare och mera hatade än godsägar- na voro stundom deras fogdar. / Under 1600-talet fanns på Vallen en fogde, som för sin grymhet ännu icke är glömd. Han hette Pål Rasmussen och benämndes vanligen Pål Rasmus. En bonde hade dömts "att gå genom eld," men såsom ett drag av mildhet hade vid do- men knutits bestämmelsen, att krutpåsar skulle fästas under den livdömdes armar. Eldens pina skulle icke bliva allt för lång- varig, innan krutladdningen gjorde slut på lidandet. Men den nedrige Pål Rasmus fyllde påsarna med sand i stället för krut, och den dömde underkastades en långvarig stekning till döds. Någon av åskådarna ro- pade därför högt: "Huru skall du, Pål Rasmus, en gång kunna stå till svars för din ondska!" "Det skall inte jag," svarade Pål Rasmus, "utan det skall min hund." Strax började / den stora, svarta, hemska hunden, som var med vid avrättningen, gnissla med tän- derna, därpå rycktes han bort i luften och försvann. Förmodligen med tanke på själens salighet och kroppens ro i graven testa- menterade Pål Rasmussen, år 1676, ett tusen daler silvermynt till pastorates fattiga. Räntan har sedan dess utdelats vid julti- den under benämningen "rasmusa- pengar." Offergåvan var emellertid nog alltför ringa i förhållande till syndaskulden, ty Pål Rasmus måste efter döden irra omkring som gast. Vanligen uppehöll han sig dock i en pilstubbe vid Menlösa by intill vägen mellan Hasslöv och Wåxtorp. Fruktad var han i livet och fruktad efter döden. / En övermodig husar vid namn Knut Hall vågade en kväll utmana gasten, men det höll på att sluta olyckligt. Då knek- ten red förbi stubben, ropade han: "Vill du rida kapp med mig, Pål Rasmus?" Gasten var strax ryttaren hack i häl. Till försvar avfyrade knekten sin pistol, men inte bet skottet på gasten, inte. Av någon outgrundlig anledning mås- te dock Pål Rasmus fara tillbaka, så långt skottet hördes, innan han på nytt kunde upptaga förföljandet. Snart hade han å- ter nära nog upphunnit knekten. Denne hade emellertid hunnit omladda pistolen och sköt ett nytt skott med samma ver- kan som det förra. Så fortsatte jakten en halv mil, tills krutet tog slut. Lyckligtvis hade knekten hunnit till / Wåxtorps krog, som ännu var öppen. Han red in i krogstugan och skrek: "Stäng dör- rarna!" Dessa voro nättopp stängda, in- nan Pål Rasmus ryckte och slet i dem för att komma in. "Stäng spjället!" ro- pade knekten, och gasten kom även här försent men förde ett rysligt väsen i skor- stenen. Innan solen gick upp måste han emel- lertid rymma fältet. Slutligen mötte Pål Rasmus sin överman. Det var prosten Dahlberg i Hass- löv, som något tiotal år efter 1700-talets ingång blev kyrkoherde i pastoratet. Prosten kom från "sen mässa" i Wåxtorp och måste under hemfärden åka över Björbäcken, som rinner längst ned i en djup dal, där täta lövskogar skuggade / vägen. Gasten kröp upp ur brovalvet och ryckte det ena bakhjulet från vagnen. Prosten befallde sin dräng att lägga upp hjulet i vagnen och tvingade Pål Rasmus att i hjulets ställe bära upp axeln den halvmila vägen till prästgården, medan drängen piskade på hästarna. Prosten tog här en mässbok, gav drängen ledighet och skötte därefter själv tömmarna. Med Pål Rasmus som fjärde hjul körde så prosten till Björbäck och därefter ut i Wåxtorps ängar. Där manade han Pål Ras- mus ner i en källa. I likhet med så många andra i liknan- de situation får gasten varje nyårsnatt taga ett tuppfjät framåt och blir fri, när han uppnår Wåxtorps kyrka. Antingen lyckades Pål Rasmus i för- / tid göra sig fri efter prosten Dahlbergs död 1760, eller ock var det en annan gast, som upptog Pål Rasmus' illojala verk- samhet att trakassera vägfarande, ty vid en senare tidpunkt såg en färdeman nattetid på samma väg, hurusom en hel skyffel eldmörja slängdes tvärs över vägen rakt framför hästarna. Någon o- lycka inträffade dock icke. Icke fullt så lyckligt gick det för en timmerkörare, som under natten färdades uppför Björbäcks lid på väg mot hemmet. Något lass hade han icke, men vagnen blev med ens så tung, att hästarna icke orkade upp för hela liden utan måste stanna. Körkarlen, som förstod sig lite på trolltyg, gick fram och tittade mellan ena hästens huvud och remtyget. Han kunde då se, / att en gast satt på bakkärran, men karlen fick samtidigt ett slag i huvu- det, så allting dansade runt för honom. Till synes lugn satte han sig åter upp och började köra men petade oförmärkt bort nageln, som höll ihop vagnens båda delar. Sålunda kom han undan med hästar och fram- kärra. Bakkärran for med gasten i ra- sande fart utför liden och ned i bäcken. Efter denna händelse förlorade gasten all lust att trakassera vägfarande. Nyare bravader äro i varje fall ej omtalade. — Ovanstående är styckevis berättat av olika personer för omkring 50 år sedan. Nu har den gamla sagovärlden såväl som den historiska traditionen förbleknat i våra bygder," till- lägger slutligen hr Larsén.