Transkriberad uppteckning

Det sista jag hörde nån tala allvarsamt om trollen var en tiggaregumma, som kom hem en gång, jag var väl en 10 år gam- mal. Nu hade vi en katt, en svart och vit grann katt. Det var nånting så egendomligt med den katten. Min syster gick vid spi- sen en gång och stöka och katten satt på ugnsluckan. Hon hade en kaffekittel med varmt vatten i, och där råka hon till att slå ut vatten på katten, där han satt och kura. Det där vatten- strålen träffa katten på ryggen alldeles bakom nacken. Katten skrek till och sprang sin väg och var borta sex månader. Så en natt far min skulle gå upp och gå ut, då mötte han katten i dör- ren; då kom han igen. Och han var lika hemtam och tjock och fet, lika vacker. Då hade där blivit en fläck med vita hår där bak, så vi förstod, att han hade skållat sej. 1) - Så kom den här tiggargumman hem en kväll och fick bli över natt; då blev det tal om den här katten. "Ja, vet I vad jag tror, jag tror han 1) Se nästa sida. / är bergtagen," sa tiggaregumman. Då sa vi, "Det finns la inga troll." - "Jodå, vad det det finns," sa gumman, "min bror gick vall och han fick se dem en gång. Han kom dit och dit - det var inte i våra trakter - så kom det en gumma ut ur berget och kasta till honom ett sopeskaft. Det var en kluven stake, som de satte björnmossa i klykan och band ett snöre om och hade till att sopa ugnen med. Han kände igen, vad det kunde vara till, så han sprang och satte på några furukvistar på det här skaftet. Och det dröjde inte länge, så kom hon ut och gav honom en fin bakekaka för det." Så hon trodde säkert, att trollen fanns till. De sa om bergatrollen - eller om det var om skogsrå - att om de blev överraskade av solen i soluppgången, så blev de stående där de stod hela dagen. Det kallas dagstånd, d.v.s. de stod där och kunde inte flytta sig därifrån, utan de fick stå där hela dagen. Det kunde hända / om de var ute och förvirra sig så långt ifrån berget där de bodde, så att de inte hann hem innan solen gick upp.