Transkriberad uppteckning

Sådana snodde inte omkring var som hälst, ty de hadde sina givna platser som var helgade åt dem och där fick de hålla till. Visste man vilka dessa voro, så var det ingen risk att stöta på dem. Kunskapen om var de höll till, fick man av någon som såg i syne om man betalade honom bra. En som såg i syne, såg endast spöken från sin egen socken, så skulle man färdas vida omkring, var det bäst att ta reda på sådana i var socken. När Storegårdsbonden dog på 1870talet fick de inte skotta igen graven på tre veckor, för han skulle var natt upp och titta på sin fine gravsten som de rest över honom. Kastade de över kistan så på morgonen låg jor- den spridd över hela familjegravsområdet. / Soldat Ek Ekby Spöken 2. Det var aldrig någon risk att spöket slängde någon jord över från sin gravplats till någon annans, för bönderna var lika snåla om jorden sedan de var döda som när de levde. Stava på Fjället hade blivit änka och satt i sin stuga söndagen efter det hon jordfäst gubben och firade mör- ketimme. Då hörde hon tydligen tre stånkanden och gubbens röst som sade "I korsmässan är du hos mig" och den dagen dog hon också. Stava på Fjället hade förmågan att se i syne och hon omtalade att spökena såg ut som stora svarta hundar, men den de bet fick blåmärken, som efter fingrar, men lillfingren saknades alltid bland mär- kena. Hon sade också, att spökena kunde följa efter den de ville åt men spridde de ut en näve kyrkogårds- mull bakefter sig så kom de ej över. Andra trodde att spökena inte fick ro förrän de ringde själaringning över Kungen när han vart död.