Gasten har jag hört med - sådant, som de kallte för gasten förstås. Somliga sa det var sådana, som hade drunknat. De ropa så länge som de skulle ha levat, sa de. Men det vet ju inte jag, om det var sant. Det lät som en fågel gav sig. Men våra föräldrar sa, att en fick aldrig komma in och tala om det, för då skulle en bli sjuk dan efter. Och det slog då in, för det slog in en gång för mig. Jag hörde det gav sig ute på sjön. Så sprang jag in och sa till far: "Det är en som har fallit i sjön och ropar på hjälp." Men det var ingen människa som ropa, utan det var gas- / ten jag hörde. Men den andre dan var jag så sjuk, så jag fick ligga hela dan. De sa de kunde få örefilar av gasten, och de fick blåmärken, när han hade tagit i skinnet. Det har jag då sett, fast jag inte har haft ont av det själv. Det betydde sådant väder, som han hade kommit bort i, när gasten hördes.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
