Transkriberad uppteckning

Havande kvinna skulle inte sitta på en stol, där det legat en varm kaka. Då fick barnet kakmär- ke. De skulle lägga en varm kaka på en stol, och så satte de sen barnet på den varme fläc- ken. Då gick kakemärket bort. Tittade hon i nyckelhål, så blv barnet en- ögt. Tittade hon i en butelj, blev barnet vindögt. Inte titta i dörrspringor då blev de också fel på ögonen. Såg hon en yxa, som satt i en huggkubb, så blev barnet harengut. Om en havande kvinna gick emot en kyrke- dörr, så fick barnet kyrkenaglar. Då skulle de gå till kyrkan och fila av lite på de naglarna, som fanns på dörrn. Det skulle de blanda i smör och / stryka på märkena på barnet. Hon fick inte sätta sig på en kista, för då kunde barnet få kistenaglar. Då skulle skra- pa av på kistan och så blanda det i smör och stryka på med. Korna kunde ha "vännkulor". Därför skulle ett fruntimmer, som var med barn, aldrig stryka med handen över en ko, för strök hon sedan över sig själv, så fick barnet sådana kulor också. Hon fick inte gå under råa skinn. Det blev ett slags utslag på barnet, liknade mässling Då skulle de vira in barnet i ett likadant skinn, medan det ännu var varmt. Hon skulle inte gå under klädstreck. Då fick barnet strängen om halsen. Om en havande kvinna tittade i en öppen grav, så fick barnet jolaskiver. Då skulle de gå till kyrkogården och göra liksom en liten grav och så ta barnet igenom den över till and- ra sidan. / Säcken på ett kvarnlass ska ligga så, att knuten vettter mot körkarlen. Låg den fel och en havande kvinna såg det, så fick barnet skiver. Va hon med vid slakt, så fick barnet fal- landesjuka. De försökte bota det genom att ge den sjuke blod av ett sådant djur som det som slaktades. Det var ett fruntimmer, som skulle föda och hade´t så svårt. Det berodde på att barnet var oåkta och hon ville inte tala om, vem som var barnafadern. Men då hon sa, vem det var, så gick det. Om en kvinna inte hade gått i kyrke och de mötte hene i kyrkedörrn, så kunde de få barnaplågor. Det fick de, antingen de skulle ha barn eller inte. Och det var lika för både karlar och fruntimmer. När den förste får tänder så får den andre händer. Barnets tänder slängdes i elden, då de / fälldes. "Ge mig en guldtand i stället för en ben- tand." De skulle bita av barnets naglar i början, så fick det aldrig nageltrång. Barnet skulle klappa hund, innan det klappade en katt. Då fick det gott läkkött. De fick inte stiga över ett barn, för dä växte det inte. Och barnen tillsades att aldrig krypa ut genom ett fönster, för då blev de inte större, än de var. En kvinna, som inte blivit kyrktagen, var "hajen". Det var vanligt, att de skulle "nästa", då ett barn döptes. Släkten gick dit med mat till dopkalaset. Det var både sex och sju faddrar i gamla tider. Nu är det bortlagt. Då bäregumman kom tillbaka från kyr- kan med barnet, så lämnaade hon det till fadern och sa: "Här ska du få en kristen i stället för / en hedning." Vid dopet skulle bäragumma läsa med tyst för sig själv, så fick barnet lätt för att lära. Om barnet skrek vid dopet, så fick det bra sångröst. Då kyrkestöten slog ut dopvattnet, så skulle det kastas högt, så fick barnet bra sång- röst. Då en hustru fick barn, sa de, att hon "slog ikull ommen." Barnets första badvatten fick inte slås under bar himmel. De tog alltid på barnen dåliga kläder allra först, för de skulle brännas upp. Då de tog på ett barn första gången, så skulle de ta på´t på höger arm först, an- nars blev det kävhänt. Om de lät ett barn dia över tre fastor, så fick det ond tunga. Talade en sådan på ett djur, så blev det otur. / Då en främmande kom till ett ställe och skulle titta på ett nyfött barn, så tog han först med handen i elden eller spisen. En hustru, som om inte var kyrktagen, skulle ta på sig mannens rock, om hon gick ut. Då hade inte trollen makt med henne. Och så skulle hon, ha en fällekniv eller silver på sig. Om två barn döptes på en gång,så skulle en tös döpas före en pojk, annars fick hon skägg. Då folk var öpna 1), sa man, att de var "födda på tjälen". 1) glupska.