Fotskäls, Västergötland
Husdjur.
Man borde inte gå över en hästtumla, för då fick man
hästens trötthet i sig.
Sådana marevaser, som finns i björken, hängde de förr
över kreaturen, som var ridna av maran. Det hjälpte.
Om mjölken kokade över, så blev det sår på spenarna.
Kastade man salt i elden så förebyggdes dock detta.
Nanna Brita Andersson, Bönhult x 1849
Om en ko inte ville dröpja, skulle en person bita gräs av
en tuva och tugga avigt. Hon fick inte röra vid gräset med
händerna när han sedan gav det åt kon.
När mjölk skulle bäras bort från ett ställe, lade kons ägare
alltid i en nypa salt. Detta skulle förhindra, att någon tog
mjölken från kon eller tillfogade henne någon sjukdom.
Johan Börjesson, Bönhult x 1873
/
Man mjölkade förr i byttor, som det inte var några lock till.
När de mjölkat kon första gången, sedan hon burit, var de noga med
att ej bära mjölken bar. I brist på annat bredde de förklädet
över den, när de bar in den.
Andreas Öjersson x 1851 Bönhult.
Man skulle syna korna en fredagsmorgon, för då skulle de
kalva om dagen, och man skulle slippa att vara uppe på
natten.
Hanna Månsson, x 1894 Vilg.
De sköt förr under buken på hästarna, för att inget ont skulle ta på dem.
När de gav mjölk åt tattare, lade de förr salt eller dop-
pade glöden i den.
Johan Börjesson, Bönhult x 1873.
Man skulle aldrig sälja bin. Det var tur med att ge bort
honung och kanske ändå mera bin. Hade någon fått en kupa en
gång, så fick han inte sälja en svärm efter den. När bina svär-
/
made, slamrade man med lock och yrde vatten på bina.
Henna Månsson, Vilg x 1894.
Det var en del kanaljer förr, som sade sig kunna motverka,
att trollen skadade kreaturen. Dessa tog sig för att göra upp
eld i kostallarna. Det skulle också bliv trevnad i ladugården, om
om man lade en levande orm i tröskeln, där korna går ut och in.
En finnmora, som förr bodde i dessa trakterna, vågade
ingen förtreta. En gång kom hon till mitt hem och ville ha bränn-
vin. Hon tog alltid sådant med sig i en flaska, när hon kom in på
besök. Vid det tillfället hade vi inget att ge henne. Strax efteråt
blev korna sjuka för oss. När finnmoran kom nästa gång, fick
hon sitt brännvin. Då sade hon: "I har haft otur mer era
kräk, men det skall vi blåsa bort."
Alfred Andersson, Klockaregården x 1867
De band krut om halsen på fåren för att inte räven
skulle ta dem. Han skulle vara rädd för lukten. - 1878 sköts
sista vargen här.
Sofi Perssson, Grimsmossen, Tostared 1860
/
När grisarna var sjuka, drog de dem bakänges mot en jord-
fast sten. De kunde få en sjukdom som just kallades för dra-
sjuka.
När korna förätit sig, gaav man dem fotogen, om kon längtade, hämtade man bröd från det ställe, varifrån
hon var köpt, och av henne detta.
Aug. Johansson, Svalås x 1860
Bettala i Bönhult kunde trolla. Om någon sökte bot för en
ko, som längtade, tog hon och band repet, som det fått henne
i, i spjället. - Om man inte hade tur med kreaturen, skulle
man borra ett hål i tröskeln till ladugården och släppa dit
en levande orm.
Anna Maria Andersson, uthult x 1849.
För den som skulle föda upp svin och kalvar gällde:
`Julakalv och påskagris är bonden till ett pris.
men påskakalv och julagris är bonden till ett plågoris `.
Aron Andersson, Edared, x 1895.
/
När kon mjölkat första gången efter kalvningen, lades all-
tid tre saltkorn i den. Då skulle inte något ont kunna
smittas på kon, om någon kom och bad om kalvmjölk. Man
sålde aldrig det första smöret, utan behöll det själv. Den förs-
ta mjölken, som kom ur spenarna efter kalvningen, skulle
kon själv ha. Man tvättade också hennes juver med denna.
Om maran red hästar och kor, skulle man ge dem malen
orsten. Denna medicin användes även, om korna blev mod-
stulna och inte vvill äta.
Det var alltid tur med fläckiga svin.
Kreaturen släpptes förr allmänt 1 maj. Då gav man dem
en sats, som man själv rört ihop. Den bestod huvudsakli-
gen
av svartpeppar och avsåg att skydda kreaturen för
giftigt gräs.
Klas Johansson, Edared x 1868
