Torsby, Bohuslän
Folktro om sjukdomar.
De som äro födda kl. 12 på natten få förmågan
att se spöken; de kunna "se i syne".
På ett ställe i Torsby, som heter Skymmet, fanns
på 1870-talet en liten pojke, som var van-
skapt. Barnets föräldrar ansågo att barnet
blivit bortbytt av trollen, som bodde i
Ulveberget.
Man skulle inte tillåta någon främmande per-
son att se barnet innan det var döpt, d.v.s.
barnets kropp, ty då kunde barnet få någon
sjukdom. En kvinna kom en dag till ett
ställe där man fått en baby. Hon frågade om
/
hon inte kunde få se barnet. Men det ville inte barnets
moder, som dock blev arg över grannkvinnans be-
gäran och hon tog därför upp barnet och visade barnets
"ända" för grannkvinnan och sade: "Se pån här!"
En kvinna skulle ej tvätta tak då hon var havan-
de, ty då skulle barnet bli vindögt.
Då en kvinna gick till prästen med ett barn för att
få detta döpt, fick hon inte "kasta vatten" från
den stund hon tog barnet från modern och tills
hon kommit hem igen med barnet.
På ett ställe här i trakten var det bröllop och man hade
köpt några raketer, som man skulle fyra av
på kvällen. En av kvinnorna, som var med på
bröllopet, var havande och hon blev av några
andra varnad för att se på då man tände fyr-
verkeriet; hon kunde "väcka te" och då kunde
barnet få ett födelsedagsmärke på den plats på
/
kroppen, som modern tagit i med handen i för-
skråckelsen. Men kvinnan ville gärna se på fyr-
verkeriet och därför sa hon till de andra som sökte
få henne att gå in: "Jag gör så: "och så fattade
hon ett bastant tag med båda händerna i låren
nära ryggslutet. Troligen blev hon rädd då fyrver-
keriet brann av ty barnet blev född med en stor
röd fläck just på den plats där hon hållit ena
handen. Den röda fläcken försvann aldrig.
En dag satt en kvinna från Torsby i Trädgårds-
föreningen i Göteborg. På en bänk bredvid henne
satt en annan kvinna, som hade en stor svulst
i pannan. Kvinnan från Torsby tänkte: "Usch, tänk
om jag hade haft något sådant!" Hon tog sig omed-
vetet i pannan och på samma gång gick de "e grysing"
genom henne. Kort tid därefter fick hon en liten
flicka och detta barnet hade då en svulst i nedre
delen av hårfästet, nära pannan. Modern gick till
en läkare i Göteborg och bad honom om råd.
/
Hon berättade därvid att hon ofta drömde att flickans
svulst gick sönder och att blodet sprutade upp i
taket. Doktorn sade, att han skulle ta bort svuls-
ten, då barnet blivit minst ett år, men tills dess
skulle modern ha lite fnöske och alunlösning på en
stol bredvid bädden och badda svulsten med detta
allt emellanåt. Hon gjorde detta, men då det inte såg
ut att hjälpa något och hon inte gärna ville uppsöka
läkaren igen, så beslöt hon använda det gamla bote-
medlet medelst handpåläggning. I Röd i Harestad
hade en liten pojke drunknat i en damm. Hon gick
dit med flickan och lät den döde gossen vidröra
svulsten. Om en tid började svulsten gå bort och
försvann slutligen helt och hållet. Man ansåg att
svulsten försvann i samma mån som gossens
lik förmultnade. Flickan fick dock aldrig något
hår på det ställe där hon haft svulsten.
Gulsot kunde botas om man åt upp några (två à
tre) fransar av en gul silkeschal. Detta bote-
/
medel användes rätt ofta här i trakten på 1880-talet.
Om schalen var tvåfärgad, t.ex. gul och grön, så
tog man endast de gula fransarna eller trådarna.
"Onda bett", stora öppna sår, sökte man bota genom
en blandning som en "klok gumma" sammanställt.
Blandningen bestod av kattlort, hundlort och
ostronskal som malts och sammansiktats.
Blandningen skulle intagas i torrt tillstånd och
gumman föreskrev att man till varje sked
skulle taga en sup brännvin. Blandningen kos-
tade 25 öre. Hade såret varit öppet i över tre dygn,
sade gumman, kunde det dock inte botas.
Ett annat medel mot "onna bett" var färsk
kospillning. En man hade t.ex. en gång "onna bett"
och benet liksom värkte fram ur såret.
Smärtorna voro troligen svåra, ty han gick ofta
och jämrade sig. En dag, berättar man, släppte
han in en ko i sin trädgårdstäppa och gick
sedan t.o.m. hela natten och passade på då kon
/
gödslade att stryka gödsel på såret. För att kon
skulle lämna sin spillning oftare än vanligt, så
körde han upp henne så fort hon lagt sig.
Mot kolera ansåg man att gammal ost var ett bra
botemedel. Detta användes åtminstone en gång på
1860-talet, men utan resultat. Läkare tillkallades
dock, men han kunde ingen hjälp bringa.
Mot diaré ansåg man sågspån efter björk vara
ett förträffligt botemedel.
Ett universalmedel mot utslag, skroffler i
ögonen, "klå" och mycket annat ansåg man "mid-
sommarkvasten" vara. På midsommaraftonen
plockade man nio olika slag av vilda blom-
mor och kvistar av nio olika slag av
fruktbärande träd. Dessa torkade man sedan
och band ihop till en kvast, som man hängde
upp på vinden eller på någon annan plats för fram-
/
tida behov. Då någon fått skroffler, "klå" eller
något annat slags utslag lade man midsommar-
kvasten i en gryta, "dänkte" lite vatten på den
och tände sedan eld på den. Den måste vara lite
fuktig för att inte genast brinna upp utan ligga
och ryka. Över grytan lade man en bräda och på
brädan ställde sig sedan den som skulle kure-
ras allldeles naken och så att han kom mitt
i röken. I synnerhet utslag hos barn bruka-
de man bota på detta sätt. Det förekom på
1910-talet och tros ännu av en del. I stället för
att bränna "midsommmarkvasten" kokade man
den stundom i vatten och baddade lösningen
på utslagen. I synnerhet var detta vanligt på
öarna utanför Torsby.
En dag kom ett par personer från Björkö och
uppsökte min sagesmans moder. De hade en
/
en liten pojke med sig som hade fått "plitor" omkring
ögonen, och de bad om råd för detta. De blevo till-
rådda att gå till Pers-Johannes i Kärrhed: "Han
kan bota sådant." De gingo dit, men han ville
inte åtaga sig detta. De gingo då tillbaka till
min sagesmans moder och hon "rökade" då pojken
med "midsommarkvasten" och en kort tid
därefter hade pojkens alla plitor försvunnit.
Stora utslag i t.ex. ansiktet eller på händerna, som mest
likna sår, kallades "Elvel". Man trodde man fick
dem "genom vinn". t.ex. om man råka komma i
en virvelvind. Botemedlet mot detta var att
plocka "älvenever", ett slags stora skålformiga
mossor, som växer på bergen. De skulle plockas
på nordsidan av bergen och "skålarna" skulle vara svarta
och ludna på undersidan och gråa på översidan. Dessa
"Elvenever" använde man på samma sätt som
"midsommarkvasten".
