Transkriberad uppteckning

Så här berättade min mor om ”Skaumannen” Annars sa hon alltid skog, inte ”skau”. Skaumannen som gäst. Det åskade och regnade förskräckligt. Man och hustru hade nätt och jämt kommit hem och fått torra kläder på sig. När de tittade ut genom fönstret, såg de en liten karl stå och ”skula” under deras päronträd. ”A, be den stackars mannen komma ing!” sa hustrun. Knappt var orden sagda, så stod mannen inne i stugan. De kände det riktigt ”felt”, ty de förstod strax, att det inte var en människa utan ”skaumannen”. Men de hade ju själva inbjudit honom, så vad skulle de göra. Nu kom han varje kväll / och ”stejte poggor” på deras ugn. Pojkarna de- ras var så rädda för ”skaumannen”. Ibland behövde de gå opp om nätterna. Men ”skau- mannen” satt med utspärrade ben och stäng- de vägen för dem. I förstugan fanns en ränn- sten de kastade sitt vatten över benen på honom. Folket i stugan var utledsna på ”skaumannen”. De blev aldrig av med honom. – En dag kom en djurtämjare till bondfolket. Han bad om nattlogi. ”Det skulle ni gärna fått,” sa mannen i huset. ”Men här kan ingen ligga, för ”skaumannen” kommer hit och stejer poggor på kakel- ugnen.” Men djurtämjaren var inte rädd. Han hade en björn med sig. Den tog han med in i stugan. Björnen var bunden i ett rep. Mannen höll fast i repet även sen han gått till sängs. När det led mot midnatt kom ”skaumannen”. Björnen började brumma. Djurtämjaren lossade på repet. / Skaumannen ville bli vän med björnen, som brummade allt ilsknare. Han räckte fram en stekt groda och sa: ”Kisa vill du smaga min stej?” Då släppte djurtäm- jaren repet. Björnen flög på ”skaumannen”. Det blev ett förskräckligt slagsmål. Kakel- ugnen vältes. ”Skaumannen” flydde från huset. Efter den dagen var de av med honom. Men han tog en lumpen hämd för nederlaget. Han rövade bort bondens hästar. Denne gick och letade i flera dagar efter sina djur. En dag mötte han ”skaumannen”. ”Har du sett mina öj?” frågade bonden. Men ”skaumannen” kom med en motfråga. ”Har ni den där farlia katten inu?” ”Ja,” svarade bonden, ”å han har källad. Å källingana ä varre än katten!” ”Ä källingana varre än katten, törs ja aldrig komma till ĕrt mer! Men vill du ha dina öj, så hänger di där.” I trädet hängde bondens hästar – döda. / En tid efter blev det marknad i den närliggande staden. Bonden gick till marknaden. – När han var på hem- väg kom en person ridande efter honom. Det var skaumannen, men nu hade han bytt hamn, så att bonden ej kände igen honom. Nu bjöd han bonden sitta upp på hästen bakom honom. Denne var tacksam att slippa gå, och satte sig upp. När han väl satt sig höjde sig hästen i luften. Det blev en vild ritt, och bonden hade svårt att hålla sig kvar. Bäst det var sna- vade hästen i luften över ett föremål. Det var så mörkt, att bonden ej såg vad det var. Men ryttaren vände sig till honom och sa: ”Det var bra du höll dig fast, ty det var ’Lungs’ domkyrkotorn min häst svavade över.” – Bonden svarade ej, och kom med livet ifrån äventyret. Och sen var han och hans hus fria från ”skaumannen”.