Transkriberad uppteckning

Jag tål inte att lik tittar. ”Du kan tro, du ska få en fin begravning. Och en fin kista ska du få, när du blir död.” skröt mannen ständigt för sin hustru. Om det var för att glädja henne är mycket ovisst. Allt nog hustrun lade sig sjuk. Och en dag låg hon där död som mannen trodde. Då gick han ut i svinstian och tog smutsiga bräder och började göra henne en kista av dem. Sen bar han in den i stugan där hustrun låg. Hon hade ju hört honom snickra och kunde inte låta bli att titta upp för att se sin fina kista. När hon fick se den smutsiga / kistan utbrast hon: ”Jaså, detta är den fina kistan du lovat mej, så många gånger!” När mannen hörde detta slog han henne med en planka i huvudet. ”Jag tål inte att lik tittar” sa mannen. – En annan hustrumördare. En gift man hade en älskarinna. Han ville gifta sig med henne. Skilsmässa var omöjlig att få. Då smälte de båda brottslingarna bly och hällde in i örat på hustrun. Nu syntes intet yttre våld, så alla trodde att hustrun dött en naturlig död. – Många år senare när man grävde på kyrkogården, kom en skalle upp, som det skramlade så konstigt i. Så fann man en blyklump inne i kraniet. Så blev illdådet uppdagat. – / En tredje mordhistoria. Hustrun hade en tid legat sjuk. En dag gav han henne smörgås, som han strött arsenik på. När hon sen var död misstänktes man- nen ha tagit livet av henne. Vid förhören frågade man även ut barnen. ”Var far snäll mot mor, när hon låg sjuk?” ”Ja, han var så snäll” svarade barnen. ”Han gav henne socker på matarna.” De trodde, det vita pulvret var socker. Då förstod man, att han givit henne arsenik. Så blev mannen tagen till laga näpst, som på den tiden var hals- huggning. Men hur det gick med de stackars barnen förmäler icke historien.